Jag har sett Drag Me to Hell två gånger nu med olika sällskap. I första sällskapet satt jag och skräckfilmspolaren och garvade en hel del till filmen. Det var roliga effekter och inte direkt skrämmande fär två luttrade skräckfilmsfanatiker medan kompisen som inte ser på skräck i vanliga fall fick en kudde att gömma sig bakom. ”Men åh varför ser jag på sånt här, åh nej mu kommer det hända något, åh vad jobbigt det är….” lät det från bakom kudden. Vi andra två skrattade ännu mer. För det här är en skräckfilm med en skön form av humor, Sam Raimi måste ha haft roligt när han gjorde filmen. Andra gången jag såg filmen var tillsammans med sambon och jag visste precis vad som skulle hända men ändå hoppade jag till. Hur kunde något bli mer skrämmande av att jag visste. Mysko men det var kul att få lite adrenalinrushar.
Filmen handlar om Samantha som arbetat på en bank. Hon vill hemskt gärna gå vidare i karriären på banken och för det krävs att hon visar lite framåtanda och beslutsamhet, annars går jobbet till den äckliga fjäskande nya killen. Samantha bestämmer sig för att visa att hon kan ta tuffa beslut genom att neka en gammal kvinna anstånd med lånen. Men se det var inte så klokt gjort, kvinnan kastar en förbannelse över Samantha som kommer att plågas. Samanthas pojkvän försöker vara den rationella och se naturliga förklaringar i allt medan Samantha förstår vad som krävs och måste ta svåra moraliska beslut. Det blir en kamp med tiden för att hinna häva förbannelsen.
Jag gillar Drag Me to Hell, snyggt gjord, så otroligt mycket detaljer i scenerna, datoranimeringarna är väl lite väl synliga ibland men inte så det förstör filmen. Det är en film som skiljer sig en del mycket från de asienskräckfilmer och torture porn vi sett de senaste åren, det är ingetäckelpeckel (jo lite finns) och inte direkt någon krypande känsla av att något är fel. Berättelsen är väldigt rakt på, ibland kanske lite väl förutsägbar men som sagt jag kunde ju hoppa till av sekvenser jag visste skulle komma.
Slutligen måste jag fråga, hur många människor hänger upp ett städ i taket i garaget med hjälp av ett rep?
Här hittar du en trailer för Drag me To Hell:
Titel: Drag me To Hell Format: DVD Betyg:
Nu har du chansen att vinna Blu-rayspelaren Panasonic DMP-BD80! Klicka dig över till tävlingssidan på PriceRunner och svara på frågorna för att vara med och tävla.
Seven Pounds är en film jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag tyckte om den när den var slut. Medan jag såg den kändes den lite seg och jag retade mig på Bens (Will Smith) ständiga bekymrade ansikte. Men efter filmen var det ändå en varm känsla i kroppen och blöta kinder. Vissa filmer kanske man måste ”genomlida” för att sen fundera på vad den gav.
Läs hela inlägget »
Av den tillfälliga biorepertoaren att dömma kommer antagligen jorden gå under på två sätt; hela jorden brakar ihop och förstörs (som i Roland Emmerichs bioaktuella 2012) eller så blir folk galna och börjar käka varann som i Zombieland. Jag vågar säga att dom som har roligast medan det händer är personerna i den senare. Huvudkaraktären är Columbus (4:e regeln i Zombieland är att ha några förbindelser, därav inga riktiga namn) som spelas av Jesse Eisenberg som antagligen kommer ha en hel karriär i skuggan av Michael Cera om inte någon utav dem plastikopererar sig och gör kirurgiska ingrepp på stämbanden för fan så lika de är.
Två av Heliga Skogens hippaste komiker från SNL-skolan; Tina Fey (från 30 Rock men kanske mest känd i Sverige för sina Sarah Pallin-imitationer) och Amy Poehler (Blades of Glory) möts i Baby Mama, en komedi om mödraskap. Frågan om det föder något nytt? (Trumvirvel-cymbal). Fey spelar Kate Holbrook en 37-årig karriärskvinna som enligt utsago inte fick barn, bara befordingar, men nu är så desperat efter en knodd att hon gör vad som helst. Ja, faktiskt till den gräns att hon accepterar den aura-läsande white trash-tjejen Angie (Poehler) som surrogatmamma när hon får reda på att hon är infertil.
Året är 1982 och i en värld luktsuddisar, skoluniformeroch The Cure har First Blood (som den första Rambo filmen faktiskt heter) premiär. Den strängt kristet uppfostrade Will (Bill Millner) bildar en ohelig allians med översittaren Lee Carter (Will Poulter) i ett försök att spela in filmen”Son of Rambow”, inspirerad av den nämnda förlagan. Det blir ett projekt som kommer inverka både i de unga pojkarnas trassliga familjerelationer såväl som i skollivet överskuggat av en ny fransk utbytesstudent.
Bion i Luleå körde smygpremiär av Oren Pelis överhypade Paranormal Activity 9 dagar före den riktiga Sverigepremiären som skall vara fredagen den 13:e november. Givetvis var jag där, en skräckrulle får man ju inte missa.
Man har kunnat läsa i tidningarna om hur otroligt skrämda biobesökare i USA har blivit av denna film. Marknadsföreningen har skett genom att man visar klipp på hur rädda ”screening audience”-publiken blev i trailern. Jag valde som tur är att inte se trailern innan filmen, hade jag gjort det hade filmen blivit förstörd. Så se den INTE om du tänker se filmen.
Filmen har jämförts med Blair Witch Project och är en mocumentary dvs påhittad dokumentär med ”hittade filmer”. Båda har gjorts medextremt låg budget (ryktet säger 75000 och i regissörens eget hus med amatörskådisar) och filmerna har tydliga likheter men skiljer sig också åt en del.
Sean William Scott spelar samma råbarkade kvinnotjusare han gjort sedan Stifler kom på sin mamma med Shitbreaker i American Pie och Paul Rudd gör ännu en man som blivit missnöjd med sitt liv och hej, jag har inga problem med det alls. Tvärtom är Role Models något av det roligaste jag sett i år och i vågen av nya Amerikanska komedier om män i kris så reser sig den här över mängden.
Som ett fan av Spike Lee (mannen bakom filmer som Do the right thing, Inside Man och senast Miracle at St. Anna) misstror jag ju inte helt en film vars enda omdömme på omslaget är ”This film was great” signerat just den nämnde regissören. Fast jag misstror i och för sig inte min bästa polare heller och han tycker allt med Hugh Grant är bra…
Eftersom jag gillar skräckfilm så ville barnen också se på skräck men det finns ju inte direkt gott om snälla spännande filmer som passar en 7-åring och en 8-åring. Men så ramlade vi över Monster House som verkade vara precis det (fast den var från 11 när den gick på bio). Mina barn såg den första gången ensamma, de fick hojta om det blev för läskigt men de kom istället springande då och då för att berätta något roligt som hänt i filmen. För det är rätt mycket komik i den också. På det hela påminner den en del om Torkel i knipa som jag recenserade för ett tag sedan men den här är betydligt barnvänligare. Lilleman berättade dock att han hade tyckt det var lite läskigt emellanåt också men han är mammas pojk ”mamma det var lite läskigt men det var härligt att bli rädd”. Nu var det tredje gången barnen såg sen och vi vuxna såg den för första gången.
De mest populära filmerna just på:
DVD Blu-ray HD-DVD