Månadsarkiv: november 2009

Nu har du chansen att vinna Blu-rayspelaren Panasonic DMP-BD80! Klicka dig över till tävlingssidan på PriceRunner och svara på frågorna för att vara med och tävla.

Seven Pounds är en film jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag tyckte om den när den var slut. Medan jag såg den kändes den lite seg och jag retade mig på Bens (Will Smith) ständiga bekymrade ansikte. Men efter filmen var det ändå en varm känsla i kroppen och blöta kinder. Vissa filmer kanske man måste ”genomlida” för att sen fundera på vad den gav.

Will Smith spelar ”Ben” som presenterar sig som skatteindrivare men är en mycket ovanlig sådan, han verkar mer vara ute på något personligt uppdrag. Ett där han kan lätta på den otroliga sorg och skuldkänsla som tynger ner hans liv. Något i hans bakgrund plågar honom, gör att hans liv inte längre går att leva i glädjens tecken. Det som jag uppfattar som irriterande med hans kroppsspråk och ständiga bekymmersamma min får sin förklaring så småningom.

Siffran 7 har en stark symbolik i filmen och titeln hänvisar till Shakespears Köpmannen i Venedig och man skulle nog kunna säga att detta är ett Shakespeardrama som utspelar sig i modern tid. Det är en sentimental film, man väljer att spela…Läs mer →

Av den tillfälliga biorepertoaren att dömma kommer antagligen jorden gå under på två sätt;  hela jorden brakar ihop och förstörs (som i Roland Emmerichs bioaktuella 2012) eller så blir folk galna och börjar käka varann som i Zombieland. Jag vågar säga att dom som har roligast medan det händer är personerna i den senare. Huvudkaraktären är Columbus (4:e regeln i Zombieland är att ha några förbindelser, därav inga riktiga namn) som spelas av Jesse Eisenberg som antagligen kommer ha en hel karriär i skuggan av Michael Cera om inte någon utav dem plastikopererar sig och gör kirurgiska ingrepp på stämbanden för fan så lika de är.

 Columbus är världens räddaste kille lever efter noggrannt uppsatta överlevnadsregler och en irriterad mage. På väg mot ett nytt hem hittar han Tallahasse (en briljant Woody Harrelson) som ser zombiedödandet som en sport och endast är på jakt efter den sista Twinkien (google it) och det omaka paret ger sig ut på en färd mot ett ofullständigt mål. På vägen träffar de två systrar som med all befriande cynism lurar sig genom landet i jakt på ett säkert ställe, men självklart fins det aldrig cynsim nog för attt undvika en kärlekshistoria.

Filmen…Läs mer →

Två av Heliga Skogens hippaste komiker från SNL-skolan; Tina Fey (från 30 Rock  men kanske mest känd i Sverige för sina Sarah Pallin-imitationer) och Amy Poehler (Blades of Glory) möts i Baby Mama, en komedi om mödraskap. Frågan om det föder något nytt? (Trumvirvel-cymbal). Fey spelar Kate Holbrook en 37-årig karriärskvinna som enligt utsago inte fick barn, bara befordingar, men nu är så desperat efter en knodd att hon gör vad som helst. Ja, faktiskt till den gräns att hon accepterar den aura-läsande white trash-tjejen Angie (Poehler) som surrogatmamma när hon får reda på att hon är infertil.

Regisören Michael McCuller som har manusjobb på Austin Powers-filmerna på sitt CV gör här betydligt subtilare komik än säg; ALLT i Goldmember (som kanske förstås mest får tillskrivas en svanesångssjungande Mike Myers). Okej, Kate hittar Angie kissandes i handfatet när hon inte lyckats få upp den barnsäkra toan, men i övrigt ligger den stora humorn i filmen i de två skådespelerskornas perfekta tajming och kemi. Det finns också en del sköna riff på dagens företagskultur; Signourney Weaver gör en fantastiskt rolig/obehaglig biroll som chefen för surrogat-företaget (som kanske eller kanske inte tycker att oursourca mödraskapet till tredje världen är en bra idé) och  Steve Martins Barry belönar sina medarbetare…Läs mer →

Året är 1982 och i en värld luktsuddisar, skoluniformeroch The Cure har First Blood (som den första Rambo filmen faktiskt heter) premiär. Den strängt kristet uppfostrade Will (Bill Millner) bildar en ohelig allians med översittaren Lee Carter (Will Poulter) i ett försök att spela in filmen”Son of Rambow”, inspirerad av den nämnda förlagan.  Det blir ett projekt som kommer inverka både i de unga pojkarnas trassliga familjerelationer såväl som i skollivet överskuggat av en ny fransk utbytesstudent.

 Son of Rambow är så mycket en film om film som det kan bli. Genom Wills naiva ögon skildras fantasin filmen kan hjälpa till att forma och de animerande sekvenserna som illustrerar bilderna i hans huvud är ögongodis av exklusiv sort. Men lika mycket bubblar handlingen av en slags meta-aspekt av barnslig berättarglädje där pojkarnas film känns mycket som en reflexion på det sätt regissören Garth Jennings gör sin film; full av infall och men också med en lätt eftertänksamhet.

Det hela blir både gripande och roligt. Lee Carter som ständigt måste passa upp sin bittra storebror när hans mamma flytt till Spanien men som aldrig låter honom vara något annat än hans största förebild och Wills religiösa mors avvägning i hur hon ska uppfostra en son som hittat sin egen frälsning…Läs mer →

Bion i Luleå körde smygpremiär av Oren Pelis överhypade  Paranormal Activity 9 dagar före den riktiga Sverigepremiären som skall vara fredagen den 13:e november. Givetvis var jag där, en skräckrulle får man ju inte missa.

Man har kunnat läsa i tidningarna om hur otroligt skrämda biobesökare i USA har blivit av denna film. Marknadsföreningen har skett genom att man visar klipp på hur rädda ”screening audience”-publiken blev i trailern. Jag valde som tur är att inte se trailern innan filmen, hade jag gjort det hade filmen blivit förstörd. Så se den INTE om du tänker se filmen.

Filmen har jämförts med Blair Witch Project och är en mocumentary dvs påhittad dokumentär med ”hittade filmer”. Båda har gjorts medextremt låg budget (ryktet säger 75000 och i regissörens eget hus med amatörskådisar) och filmerna har tydliga likheter men skiljer sig också åt en del.

I Blair Witch Project får vi tidigt en bakgrundshistoria, varför händer det som händer men i Paranormal Activity får ingen bakgrundsförklaring alls vilket gör att det känns tunt. Men skräckmomenten är mer överraskande i Paranormal Activity för här händer det ju faktiskt något det är…Läs mer →

Sean William Scott spelar samma råbarkade kvinnotjusare han gjort sedan Stifler kom på sin mamma med Shitbreaker i American Pie och Paul Rudd gör ännu en man som blivit missnöjd med sitt liv och hej, jag har inga problem med det alls. Tvärtom är Role Models något av det roligaste jag sett i år och i vågen av nya Amerikanska komedier om män i kris så reser sig den här över mängden.

Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) är två killar i 30-års åldern som försörjer sig på att promota energidryck i skolor. Wheeler njuter av sitt hjärndöda jobb i Minotaur-kostym medan Danny är långt mer cynisk och trött på livet till den gräns att hans flickvän gör slut. Danny flippar vilket leder till ett val mellan fängelse och samhällstjänst hos Sturdy Wings – ett mentorsprogram för ungdomar, för de båda. Valet faller på det senare och Danny får den cape-bärande lajvaren Augie (allas våran Christopher ”McLovin” Mintz-Plasse från Superbad) och Wheeler den obscenitets-spottande Ronnie (Bobb’e J Thompson) att motvilligt ta under sina vingar. Det hela leder förstås till en historia om förändring och vänskap.

Ja, Role Models är en komedi av det lättare slaget, följer…Läs mer →

Som ett fan av Spike Lee (mannen bakom filmer som Do the right thing, Inside Man och senast Miracle at St. Anna) misstror jag ju inte helt en film vars enda omdömme på omslaget är ”This film was great” signerat just den nämnde regissören. Fast jag misstror i och för sig inte min bästa polare heller och han tycker allt med Hugh Grant är bra…

Gospel Hill är ett drama kring rasism med en tunn thriller-botten. I den amerikanska småstaden Julia pågår en upphandling kring det svarta bostadsområdet Gospel Hill som väcker gamla minnen kring mordet på en medborgarrättskämpen Peter Malcom 40 år tidigare. Danny Glover är sonen till denna stadens hjälte som nu tappat hoppet och vägrar engagera sig till skillnad från hans fru (Angela Bassett) som gör allt för att stoppa säljandet. av marken. Julia Stiles är den nya unga vita lärarinnan som börjar dejta trägårdsmästaren Joel Herrod som faller i sin  rasistiska faders skugga. 

Man skulle likna filmen en Crash i en småstad fast med ett mer sammanhängande narrativ men som på samma viss utforskar en djupt rotad rasism. Olika aspekter och inställningar till den utforskas och vrids och vänds på och försöket känns ambitiöst och välmenande men saknar mycket av den dramatiska driv som gjorde…Läs mer →