Recension: Son of Rambow
Året är 1982 och i en värld luktsuddisar, skoluniformeroch The Cure har First Blood (som den första Rambo filmen faktiskt heter) premiär. Den strängt kristet uppfostrade Will (Bill Millner) bildar en ohelig allians med översittaren Lee Carter (Will Poulter) i ett försök att spela in filmen”Son of Rambow”, inspirerad av den nämnda förlagan. Det blir ett projekt som kommer inverka både i de unga pojkarnas trassliga familjerelationer såväl som i skollivet överskuggat av en ny fransk utbytesstudent.
Son of Rambow är så mycket en film om film som det kan bli. Genom Wills naiva ögon skildras fantasin filmen kan hjälpa till att forma och de animerande sekvenserna som illustrerar bilderna i hans huvud är ögongodis av exklusiv sort. Men lika mycket bubblar handlingen av en slags meta-aspekt av barnslig berättarglädje där pojkarnas film känns mycket som en reflexion på det sätt regissören Garth Jennings gör sin film; full av infall och men också med en lätt eftertänksamhet.
Det hela blir både gripande och roligt. Lee Carter som ständigt måste passa upp sin bittra storebror när hans mamma flytt till Spanien men som aldrig låter honom vara något annat än hans största förebild och Wills religiösa mors avvägning i hur hon ska uppfostra en son som hittat sin egen frälsning är djupt mänskliga element i filmen men drar aldrig moln över humorn. Filmen gör inga anspråk på att vara en biografi men mycket känns som en vackert uppdiktad barndom. Som ett minne förvanskat och förädlat av anekdoter och litterära kryddningar blir Son of Rambow något utöver den vanliga uppväxtskildringen.
Titel:Son of Rambow
Betyg: 
Format: DVD
