Månadsarkiv: juli 2010

Tanken lät ju god, Planet 51 är en helt ny värld, men skrämmande bekant. Denna gång är det vi människor som är utomjordingar, även om det är dom som är gröna. Så vad kan de ha hittat på för skruvat med den där världen var min tanke när filmen skulle avverkas.

Inget skruvat alls är svaret, visst de är gröna men så mycket mer än så är det inte.

Planet 51 är som USA på 1950-talet, extremt stereotypt dessutom. Kika på vilken film som helst som utspear sig på den tiden och du har hur det ser ut på denna planet. Det enda som skiljer sig är väl att bilarna är lite rundare och flyger fram. Filmerna som går på bio och serietidningarana barnen läser handlar om den stora invasaionen från rymden. Mammorna verkar vara hemmafruar och papporna jobbar, veckan avslutas med en barbeque i trädgården. Inget nytt alls under solen förutom att ett rymdskepp ramlar ner.

Ur rymdskeppet studsar en NASA-astronaut som på hederlig amerikansk manér dunkar ner en flagga för att visa sin erövring. Såg han inte husen, bilarna folket innan han landade? Man kanske blir lite virrig av att…Läs mer →

Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.

Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →

Vem var Sherlock Holmes? Om du du hade svarat det hade du antagligen fått ihop 100 poäng om du lirat Jeopardy. Svaret den här dokumentären ger är nämligen inte mycket mer än ”omtyckt och hyllad romankaraktär skriven av Arthur Conan Doyle”. Men det dokumentären förlorar i nya perspektiv och informativitet vinner den tillbaka på okonstlad brittisk charm.

Vår guide i Jakten på Sherlock Holmes är skådespelaren David Hayman - en man utrustad med ryggsäck och glasögon som ständigt åker av och på, en skotsk accent som skulle göra det värt att lyssna även om han så läste upp varudeklarationen på mjölk och ett engagemang lika smittsamt som en påse böldpest. Ackompanjerad av trivsam klassisk musik far han runt och hälsar hjärtligt på  experter, forskare och skådespelare men någon koppling till den gode Holmes. Resultatet är som sagt inte särkilt upplysande, men mysigt, på ett lite märkligt Ernst Kirschsteiger/Antikrundan-vis. Rätt så elementärt med andra ord.

Titel:Jakten på Sherlock Holmes
Betyg:
Format: DVD

Alla människor dör. Även komiker, frågan är bara om dom har dom roligare på vägen dit? I vad han säkert om ett par år vill kalla sitt mästerverk – en bejakande komedi om de personliga uppgörelserna vi alla kan komma att behöva göra och humorn båda som en livssyn och som ett yrke, gör Judd Apatow ännu en komedi om grabbar som vill ligga, snackar kön och kallar varandra för tjockisar.

Judd Apatow blir tyngre och tyngre på samma vis som han gör filmer som blir längre och längre. I hans senaste film som regissör efter Knocked Up, en film om faderskap (att säga att den handlade något om moderskap vore att ta i), så går han i Funn People på mans uppgörelse med döden och ensamhet.
Ta det lugnt, han går inte och blir Bergman (mig veterligen var Bergmans humor kring kön och pruttar ganska begränsad). Adam Sandler spelar Hollywood-komikern George Simmons, eller sig själv - det spelar gentligen ingen roll, som får reda på att han är döende. På det är han redan en bitter, ensam, nedbruten man – en gråtande clown om man så vill. För att bota sin ensamhet tar han stå-upp-wannabeen Ira (Apatow-musan Seth Rogen) till sin assistent. Den enas…Läs mer →

Fick Pope Joan – Påven Johanna som recensionsexemplar och det är jag glad för, inte det faktum att jag fick filmen gratis utan det att jag annars aldrig hade plockat ner den från filmhyllan och köpt/hyrt och därmed missat denna underbara film. Filmen bygger på Donna Woolfolk Cross bok med samma namn som i sin tur bygger på en legend om att det en gång i tiden, år 855, har funnits en kvinnlig påve, påvinna. Eller är det en legend eller sanning, varför försvann hon ur historieskrivningen? Är det så skamligt att hon var kvinna?

Det var en jobbig film att titta på, Johanna växer upp i en familj med en mamma som i smyg håller kvar vid sina hedniska riter, pappa som är byns kristna präst och två bröder som skall bli lärda män om pappan får som han vill. Lilla Johanna är inte värd ett skvatt, pappan är djupt besviken när hon föds och han förnekar henne all form av bildning. Men Johanna har tur, en lärd man som kommer till byn inser hennes begåvning och lovar att träna henne och ena brodern. Pappans sätt att behandla…Läs mer →

Humorgruppen Grotesco gjorde i första säsongen av sin tv-serie ett brilliant avsnitt kallat Multiplot. Avsnittet avslutades med en låt med samma titel och innehöll textraden ”Nån är ledsen, nån är glad, allt är inte svart och vitt”. Självklart anspelar både låten och avsnittet på den genre av filmer där ett antal parallellhandlingar utspelas för att på något sätt bindas ihop. I sina mest lyckade stunder får man fram något i stil med Babel, i mindre lyckade något som Powder Blue.
Powder Blue är inte absolut inte genomdålig. Tvärtom är en av inledningsskevenserna där Ray Liottas före detta yrkesmördare går ner i havet löjligt snygg och höjde mina förväntningar enormt mycket. Men allt eftersom karaktärer och den schyssta skådespelarensemblen med bland andra Forest Whittaker, Jessica Biel och Patrick Swayze i sin sista roll rullas upp så faller också intresset.

Whittaker är förstås som alltid ruggigt bra och Biel växer lite till i mina ögon problemet är bara att deras karaktärer, och de flesta andra med dem, blir för tunga och frampressade (en präst som försöker betala en transvestit att skjuta honom så han skall slippa sina skuldkänslor inför sin frus död respektive en heroinsnortande ensamstående mamma som…Läs mer →

Maria Larssons eviga ögonblick var en film som överraskade mig. Jag brukar inte gilla svensk film speciellt mycket. Mikael Persbrandt är inte en av mina favoritskådisar men den här filmen gillade jag trots att den var långsam och bitvis grovkornig, sånt som brukar få mig att skruva på mig i soffan.

Maria Larsson är en ung arbetarkvinna som en dag vinner en kamera på lotteri. En kamera som blir liggande i gömmorna under många år. Maria har fullt upp med att sköta sitt hem, städa i en fin familjs hem och ta hand om sina barn i den ständigt växande barnaskaran. Hennes man Sigfrid Larsson är en hårt arbetande diversearbetare som har svårt att låta bli flaskan och andra kvinnor. En dag när pengarna verkligen tryter i hemmet bestämmer sig Maria för att sälja kameran men istället träffar hon på fotografen Sebastian Petersson, kallad ”Piff Paff Puff” som lär henne använda kameran och Marias sätt att se på livet förändras. Plötsligt ser hon det i bilder. Och jag som älskar att fotografera förstår precis hennes förändring, när man står och tittar på något, flyttar sig en bit och där, där är…Läs mer →

Me & Orson Wells är en historisk fiction om tiden innan Orson Wells blev den storhet han anses vara idag. Tiden innan Citizen Kane och radioversionen av Världarnas krig. Filmen utspelar sig kring 1937 när Orson Wells har grundat teatersällskapet på Mercuryteatern och sätter upp Shakespears Julius Ceasar. En uppsättning där miljön blivit flyttad till ett fachistiskt Mussolini-Italien, var det pga Orsons genialitet eller helt enkelt för att ha inte hade råd med kulisser och kostymer?

Vi får följa med en vecka under de hektiska och kaotiska förberedelserna där mycket av tiden går åt till att vänta på den något speciella Orson Wells. Richard, en tonåring  som brinner för att bli skådespelare lyckas i sista sekund av en slump få en roll i uppsättningen men han har aningen svårt att anpassa sig efter de regler som råder, regler som alla handlar om att följa Mr Wells minsta lilla vinkning hur absurd den än kan te sig.

Zac Efron mest känd från High School Musical spelar Richard Samuels helt ok, han passar bra som denna självsäkra, unga och talangfulla yngling men han bleknar i scenerna med Christian McKay…Läs mer →

Ambitiösa krigsskildringar är bra. Kompromisserande krigsskildringar inte lika bra. Den här ryska produktionen faller på det senare. Med belägringen av den Ryska staden under WW2 som bakgrund, utspelar sig en historia om hur en trodd omkommen Brittisk reporter(Mira Sorvino) kämpar för sin överlevnad i en allt mer tilltagande anarki. 

I ett försök till att vara så EPISK som möjligt väver man in på tok för många bikaraktärer, bihandlingar och historiskt viktiga möten och det fladdriga fokuset gör att jag slutar bry mig strax innan dvd-spelaren visar 20 minuter. Leningrad är tunga grejer. Historiens längsta ockupation och över en miljon döda. Det finns en sann vilja att i att skildra stadens öde samtidigt som det blir uppenbart just hur svårt det är att göra ett näsan wikipedianskt uppslag över en händelse som pågick i över tre år på 110 minuter. Vill ni veta vad som egentligen pågick i Leningrad? Gå till biblioteket och läs en bok om det. Vill ni ha bra krigsfilm? Se något annat.

Titel:Leningrad
Betyg:
Format: DVD

Att det inte heter remake utan reboot eller reimagenation är rätt viktigt att poängtera för de flesta regisörer och producenter som väljer att göra en ny film på en film som redan gjorts. Det är märkligt varför man ska vara noga med sådana petitesser när de flesta filmer bara görs för att tjäna ännu mer pengar på ett ofta redn urvattnat varumärke. Friday the 13th är defintivt inget undantag.

Ungefär lika poänglös som 0-0 match i basket är nämligen den här nyinspelningen av klassikern från 1979. Den är så fattig på handling att den i princip av utfyllnadsmässiga skäl delar upp sig själv i två filmer där vi i de första tjugofem minuterna får följa ett gäng knarkande och kåta ungdomar som blir dödade för att efter det få följa ett nytt likadant gäng kids med tillägget att en av dem nu letar efter sin syrra som var med i förra gänget.

Man har inte ens försökt att göra något åt den märkliga nymoralismen, så brillant ironiserad i den moderna klassikern Scream, som genomströmmande 80-tals slashern utan fortsätter i stil med ”syndar du, så dör du”. Men så är det också i den konservative Michael Bays produktion vi rör…Läs mer →