Recension: Funny People
.jpg)
Alla människor dör. Även komiker, frågan är bara om dom har dom roligare på vägen dit? I vad han säkert om ett par år vill kalla sitt mästerverk – en bejakande komedi om de personliga uppgörelserna vi alla kan komma att behöva göra och humorn båda som en livssyn och som ett yrke, gör Judd Apatow ännu en komedi om grabbar som vill ligga, snackar kön och kallar varandra för tjockisar.
Judd Apatow blir tyngre och tyngre på samma vis som han gör filmer som blir längre och längre. I hans senaste film som regissör efter Knocked Up, en film om faderskap (att säga att den handlade något om moderskap vore att ta i), så går han i Funn People på mans uppgörelse med döden och ensamhet.
Ta det lugnt, han går inte och blir Bergman (mig veterligen var Bergmans humor kring kön och pruttar ganska begränsad). Adam Sandler spelar Hollywood-komikern George Simmons, eller sig själv - det spelar gentligen ingen roll, som får reda på att han är döende. På det är han redan en bitter, ensam, nedbruten man – en gråtande clown om man så vill. För att bota sin ensamhet tar han stå-upp-wannabeen Ira (Apatow-musan Seth Rogen) till sin assistent. Den enas fall blir den andres uppgång och deras relation blir allt mer komplicerad, när Simmons söker upp sitt ex för att försonas.
Det är filmens andra hälft filmen tappar kraft, som om Apatow upptäckte att han redan var 90 minuter och behövde snabba på (filmen klockar in på 2h och 20min), alla vändningar presenteras på ett par sekunder och karaktär vi redan fått följa en hel film får inte detta slutgiltiga utrymme de behöver. Det är dialogen som som vanligt är Apatows starka sida och i sina enstaka scener är filmen både ärlig, fyndig och skitkul men någon helgjuten historia är det inte. Som en ljummen stå upp-rutin om inte annat.
Titel:Funny People
Betyg: 
Format: DVD
