Månadsarkiv: augusti 2010

Oavsett hur mycket matchmaking-sajter, relations-experter och dina vänner i parrelationer påstår motsatsen står en sak klart: dating är komplicerat. Kanske har det aldrig varit sannare än för Scott Pilgrim, killen som börjar träffa en tjej med en minst sagt diger historia av avslutade förhållanden. Eller vad sägs om att som ny kille behöva slåss mot sju onda ex?

Baserad serietidningen med samma namn av Brian Lee O’Malley har regissören Edgar Wright (mannen bakom de två personliga komedifavoriterna Shaun of the Dead och Hot Fuzz) satt ihop en film vars visuella stil sparkar röv så det bokstavligen slår gnistor. Med formspråk med lika delar hämtat från en 8-bitars tv-spelskultur och serierna själva visar Wright än en gång att står bland det formmässigt mer innovativa regisörerna idag. Jag kommer köa för biljett. Kolla trailern:

Pontypool var en av de mer omtalade skräckfilmerna från förra året, till stor del för en smått genialisk grundidé – ett virus gör folk galna och smittar via det engelska språket. Brilljant. Men Pontypools förtjänst ligger inte bara premissen utan även konceptet, att hålla skräcken tight och klaustrofobisk.

Hela filmen utspelar sig på en radiostation, där man under morgonprogrammet börjar få in allt märkligare rapporter utifrån. Människor börjar i horder röra sig och upprepa fraser, och vi vet inte mer än öronen inne på stationen. Det nya nyhetsankaret Grant Mazzy (Stephen McHattie) undrar om allt är ett skämt men när attacker om våld börjar komma in ligger inte paniken långt borta för de tre medlemmarna i radioteamet. Den nervösa stämningen skapas skickligt till en början genom det audiotiva, i telefonsamtal som blir deras enda kontakt med omvärlden  och med samma spänningen sitter vi och lyssnar. Pontypool undviker billiga skrämseleffekter och förlitar sig på närbildernas kraft och en stundvis skickligt skildrad ovisshet välreflekterad hos skådespelarna. Mot  slutändan tappar filmen greppet genom att vilja förklara allt för mycket och slarvar bort den krypande spänningen med, vad karaktärerna just inte borde göra, prata och bygger upp mot en final…Läs mer →

Jag skall inte se svenska komedier, det funkar inte. Jag måste ha en skämskudde och öronproppar. Jag klarar bara inte av när det skall ljugas, döljas och hållas saker hemliga. Så att se Farsan blev precis så där jobbig som jag anade. Såg filmen med hela familjen och ungarna garvade likaså sambon så det är väl jag som är felkonfigurerad.

Filmen kretsar kring personalen på Jörgens Cykel och deras närmaste. Först och främst har vi Jörgen själv, en mjukisman som är lite väl mjuk, han blir rent ut sagt riktigt töntig fast jag gillar att han bär cykelhjälm. Saken blir inte bättre av att hans mamma jobbar på firman och daltar med honom.  Jörgen tror att hans fru vill ha honom lite hårdare, med tatuering och allt. Det blir inte riktigt som han hade tänkt sig.

Aziz (aka Farsan) sätter Jörgen i ”hård-man-skola”, visar hur han skall tuffa till sig lite och våga sätta ner foten. Aziz är liksom man ut i fingerspetsarna och vet precis hur en man skall vara mellanöstern-style. Azizs fru dog för många år sedan och nu börjar det bli dags att hitta en ny kvinna men Aziz verkar inte ha uppdaterat…Läs mer →

Hunger är film om viljekraft, uthållighet och moraliska val, samma teman som präglar det filmiska hantverket historien återlivas igenom. I båda fallen finns inga genvägar att ta, lika obeveklig som Michael Fassbenders karaktär Bobby Sands är i sin hungerstrejk lika orubblig är regissören Steve McQueen i att låta bilderna tala för sig själva. Det är film där talet förs i tystnad men där kommentarerna kring ett systematiskt våld och lidelsen för övertygelse för alltid kommer ringa i dina öron och etsa sig fast på dina näthinnor.

Den reella bakgrunden till filmen är de protester och strejker medlemmar i IRA gjorde i brittiska fängelser från slutet av 70-talet. Efter att ha blivit ifråntagna sin politiska status och ett överhängande hot om misshandel slutade IRA-medlemmarna lämna sina celler, vägrade bära de vanliga fängelsekläderna och smetade in väggarna med exkrement. Filmen ger inga enkla förklaringar, den historiska förståelsen får man hitta själv och det är välkommet med en film som inte vill skriva dig historien på näsan med pekpinnar som sticker en i ögat.

Samtidigt flyttas också ett fokus till de personliga moraliska kval fångarna ställdes inför. I en statiskt skjuten dialogscen mellan Fassbenders fängslade Bobby och Liam Cunningshams…Läs mer →

Att få se Renée Zellweger i en rysare var lite oväntat men hon gör sin roll utomordentligt bra. Filmen behandlar ont och gott på ett klassiskt rysarmanér. Men jag tycker det går lite över styr, det blir lite för mycket, tillslut skrattar jag bara.

Vi får träffa Emily (Renée Zellweger) en engagerad socialarbetare som vill barnens bästa, som dagligen arbetar med att försöka hjälpa trasiga familjer. Hon har 38 öppna fall på sitt skrivbord och när chefen kommer kommer med ett 39:e fall suckar hon uppgivet och tar emot. Ett fall hon kommer att ångra att hon engagerar sig i. För engagerad blir hon, så till den milda grad att hon känner sig nödgad att ta emot barnet i sitt eget hem under en utredning. Det var inte så smart kan man väl lugnt säga.

En ond kraft släpps loss och Emily får stora problem att värja sig. Men jag tappar intresset efter lite mer än halva filmen, det blir så mycket upprepningar och löjliga händelser att jag inte ens lockas att se extramaterialet. Borttagna scener borde jag kanske se, kanske finns nyckeln till filmen där. Min sambo däremot tyckte den var…Läs mer →

Woody Allen. Denna genialiska lilla kuf. Eller?
Jag hyser en sån hatkärlek till mannen att det ibland känns som att vi har en stormig kärleksaffär bakom ryggen på hans adoptivdotterfru.
Woody är en av de regissörer som samlat på sig ett pärlband av bokstavstroende fantaster, allt som oftast på grund av hans sinne för träffsäkra dialoger och neurotiska monologer.
Jag skulle inte säga att jag är en av dem, men däremot blev jag förvånad över hur onyanserat berättad filmen är.

I jämförelse med Annie Hall (1977) eller Match point (2005), som båda känns hyfsat moderna i sina karaktärsporträtt, är Whatever works en enda stor genuskatastrof. Huvudkaraktären, Boris (Larry David), är en bitter, oattraktiv gammal gubbe med extremt höga tankar om sitt eget intellekt. Genom att vara dryg, otrevlig och ha mycket ångest lyckas han fånga en ung, vacker, så kallad dum blondins hjärta (Melody, spelad av Evan Rachel Wood). Melody flyttar in hos Boris och tar hand om hans tvätt och hans liggsår, alltjämt medan det stora geniet går runt och gruffar.

Jag vet inte…Läs mer →

Månguden är en klassisk TV-film från 1988 som jag fick av Atlantic film för recension. Den var säkerligen skitläskig när den gick då men idag skrämmer den inte speciellt mycket. Har sett att många frågat efter denna kultfilm och letat efter den, de blir säkerligen glada att den äntligen kommit men jag sitter mest och fnissar åt de Varuhuset-lika skådespelarinsatserna och dåliga replikerna.

Någon mördar familjer i Stockholm och polisen fattar ingenting. Då lämnas en amatörfilm in för framkallning och man får se ett av morden. Förövaren bär en underlig mask för ansiktet. Mordutredare Vinge får något att gå efter. Vad symboliserar den där masken och vem finns där bakom? Det blir lika mycket jakt på biblioteket och på Etnografiska museet som på stadens gator. Vi här hemma bara ”Men varför googlar han inte?”

Vi får följa med på förhör och när poliserna spanar. Men det händer ingenting, det är så segt att jag höll på att somna flera gånger. Man hade försökt få det att framstå som varenda karaktär i filmen var mystisk om potentiell mördare, det blev bara för mycket.

Möjligtvis kan man se den av nostalgiskäl men som skräck…Läs mer →

Upplopp i Paris vittnar om ett politiskt anslag. Ungdomar från förorten har kommit åt en stor summa pengar och flyr ut på vischan för att hamna hos…en galen ny-nazistisk kannibal-familj! Där logiken går ut kommer fantasin in, och det politiska anslaget försvinner i lika mängder avföring, lera och blod. Även om Fransmännen är bättre på att spotta ur sig orginella historier som ursäkt för att förfina tortyr-estetiken än sina Amerikanska kollegor är inte Frontier(s) något av de bästa exemplen på det.
Karaktärerna är hjälplöst ointressanta även om skådespelarna bakom dem gör ett väldigt bra jobb i ett stegrande av vansinne och panik. En extra stjärna till filmens scream-queen Karina Testa som Yasmine vars helvete aldrig tar slut. I övrigt så tillför filmen inte mycket i en genren som kallats gorno. Blandningen av The Hills Have Eyes och Motorsågsmassakern gör att alla skrämfilmfantaster känner igen sig och i övrigt klappar väl ingen knappast längre åt den här typen av Jackass-skräck där man mellan fingrarna får säga: Fy fan vad ont det där måste göra och sen stänga av utan tänka på det mer.

Titel: Frontier(s)
Betyg:
Format: DVD och Blu-Ray

Bromance är ett rätt sent myntat ord för kärleken mellan två heterosexuella män. Det har kommit att användas för en rad amerikanska komedier där mäns vänskap verkar vara svaret på allt, en genre förädlad i The House of Apatow och komedier som Superbad och nyligen recenserade Funny People. I love you, man är antagligen bara genom sin titel den ultimata bromance-filmen.

Paul Rudd spelar Peter Klaven, en mäklare med allt utom manliga vänner vilket blir uppenbart när han saknar en best-man inför sitt stundande bröllop. Efter ett gäng misslyckade man-dates gör alfahanen Sydney (Jason Siegel från bl.a. How I Met Your Mother) entré och introducerar Peter för en värld av luft-bas och lektioner i manlighet. Men vart slutar en vänskap och börjar ett förhållande?

Rudd levererar med större säkerhet än den svenska postgången och förverkligar en inkomplett man vars tillkortakommanden visar sig med allt större glädje. Som hur han aldrig kan härma en accent eller vars ständiga förhållanden aldrig verkat ha låtit honom hålla sig ajour med tidens uttryck.
Siegels Sydney å andra sidan blir en slags sympatisk manschauvinist och balanserar ett eventuellt obehag med den typ av ursäktande charm du bara hittar hos…Läs mer →

Räck upp handen om ni känner igen konceptet omaka polispar som jobbar tillsammans. Stött och blött i en lång rad av Amerikansk actionfilmer så är det en genre som med en trött suck säger ”I’m too old for this shit” och när parodierna redan kommit och gått så är det väl dags för en hyllning, nej, förlåt…homage.
Den amerikanska buddy-filmen föddes nångonstans med Dödligt Vapen och blomstrade under åttiotalet. När Kevin Smith, som börjat gå allt längre ifrån den indie-bakgrund där han faktiskt gjorde bra filmer som Clerks och Chasing Amy, tar sin an sin första film där han inte skrivit manus själv hämtar han mycket från den gamla skolan. Syntig musik, småskaliga actionscener och ett evigt schabblande. Och skitsnack mellan två killar är Smiths hemma-arena, man kanske till och med skulle kalla honom mästaren av det även om det blir tydligt att han skriver det bättre själv (karln har för fasen en podcast där det enda han gör är att pratar om ingenting med sin vän och producent Scott Mosier i timmar)

Värre är det när det ska bli action, det blir tydligt att Smith är…Läs mer →