Recension: Trick ‘r Treat
Fyra sammanvävda skräckhistorier tar sig plats i en stad under Halloween. En flicka utklädd till rödluvan letar efter någon att dela sin Halloween med och hittar fel man, några barn undersöker legenden om en försvunnen skollbuss, en familjefar faller in i rollen som seriemördare och någon gillar inte att man bryter mot Halloweens regler. Som en helgjuten skräcknovell-samling av typen du plöjde som 12-åring.
Regissören Michael Dougherty har hjälpt producenten till Trick ’r Treat, ingen mindre än Bryan Singer, med ett gäng gedigna skrivinsatser som X-Men 2 och visst är det intressant med en slags skräckfilm-multiplot. Långt ifrån allt skrämmer brallorna av en, men filmen är gjort med gott mod och typen av distanserad respekt för skräckgenren som man ser när Sam Raimi lägger manken till. Hoppandes fram i tiden med de olika historiernas karaktärer i bakgrunden blir filmen ett kusligt pussel som garanterat underhåller.
Titel:Trick ‘r Treat
Betyg: 
Format: DVD
Det har tagit nästan tio år för Harry Potter-filmerna en nå sin sista del. Utvecklingen har speglat sig i filmerna, de två första installationerna är en lättare familjeunderhållning medan vi allt sedan den fjärde filmen nått allt mörkare och större proportioner. Faktiskt så mycket större att den sjunde och slutgilitga delen delas upp två separata filmer. Vad kan vi då vänta oss av pojken som överlevdes sista äventyr?
Det har varit mycket snack om Armadillo, den danska dokumentären om en grupp soldater i Afghanistan. Kriget har nyligen återaktualiserats i valtider och i den internationella politiken och den här filmen kommer som ett stort hagel från himlen för att röra om i det stiltje som verkar ha följt efteråt..jpg)
Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö..jpg)
I en grådassig brittisk stad har två affärsmän tagit fram en lek att dryga ut tiden med - ett spel på liv och död där ett utvalt offer får 12 timmar att hålla sig gömd med 12 000 pund i potten om denne lyckas. Sean MacDonald sitter i skiten med en syster som är skyldig fel folk pengar och och en kompis som pushar på prostitution, omedveten om risken när antar han utmaningen från de två männen.
Ingen har väl missat att jänkarna inte har kunnat låta bli att göra en egen version av Låt den rätte komma in med Cloverfield-regissören Matt Reeves i regisörsstolen? Det lär förstås bli svårt att överträffa Hoyten van Hoytemas foto från 
När Kaviar byter förpackning byter man sällan ut innehållet, det är samma gamla hederliga kaviar. När en film, i det här fallet en skräckfilm, hittar en hyfsat ny fräsch form som hoppas jag nånstanstans tvärtom – att man ska uppdatera innehållet också. Det gör man inte, skräckfilm är alltså inte som kaviar – den mår bra av att förnyas alltigenom.