Månadsarkiv: mars 2011

Kom ni ihåg när Arnold inte var guvernör och sportade de största musklerna i Hollywood? Näe, inte jag helller, jag var inte född då. Men det är kul att tänka på. Nu är det dags för en upp-hottad version av kultklassikern Conan – Barbaren och plötsligt blir inte Arnold längre bara ett muskelberg utan ett tidsdokument.

De nya bilderna verkar gå helt hand i hand med den tuffare och skitigare post-Bourne actionhjälten. Ja, fast med svärd, sandaler och mer bar överkropp då. Mer deathcore än Tysk symfoni-metall skulle man kunna säga. Marcus Nispel (bakom re-maken av Motorsågsmassakern) håller i tyglarna och jag måste erkänna att postern med Conan på ett berg av dödskallar var ett bra val av dålig smak.

Terrance Malick är en regissör som geni-förklarats mer än en gång, tillika är han också ett ganska oproduktivt geni med endast sju filmer gjorde sen debuten Badlands 1973. I år kommer i alla fall han senaste film Tree of Life, ett halv decenium efter hans Pochahontas-berättelse New World (som hade mer levande grönska än vad Disneys version någonsin kunnat måla) kom ut.

 Hans naturromantiska långsamma verk faller inte alla i smaken, men om du inte kan se skönheten i trailern nedanför bör du genast uppsöka optiker.

Någonstans i den sista tredjedelen av första säsongen av vad som kallats världen bästa polisserie händer det – man-tears. Berörd av lojaliteten, uppengivenheten och skuldkänslorna, alla på något sätt illustrerade bland poliskollegiet när en av deras egna ligger på intensiven, pressar jag ihop mina ögon och bölar i tysthet. Det, utan att enda sentimental ton spelats, och inga falska heller för den delen heller. På Baltimores gator regerar den råa realismen.

The Wire är verkligen så bra som alla säger. Serien som är skapad av David Simon, före detta kriminal-reporter från nämnda staden, har snart tio år på nacken men tidlösa kvalitéer. Med en närmast repotageliknade skjutjärns-journalistisk anda utforskar den båda sidor om lagen och finner den stora bilden av korrumperade makthierarkier lika mycket som de personliga porträtten. Det är ett beundrasvärt stycke berättarkonst.

Historien, som tar sin start vid ett dödat vittne, innehåller allt för många intressanta karaktärer för att ta ur enskilda. Den lysande stjärnan må vara antihjälten McNulty (Domenic West), en polis med lika stora bekymmer med auktoriteter som familjeliv, men polisbrickan rakt över hjärtat men i karaktärsgalleriet finns inga förlorare.…Läs mer →

Jag kan inte direkt säga att trailern för den fjärde X-Men filmen får mina motorer att brumma av upphetsning. Men så försvann väl stora delar av mina förväntingar när det blev klart att Matthew Vaughn som låg bakom röran Kick Ass skulle regissera.

Visst, James McAvoy som en ung Charles Xavier är ju ett nice stycke casting men övrigt verkar filmen ganska, ja, medelmåttig med en medelmåttig trailer att marknadsföra den . Enligt Amerikanska riktlinjer brukar man ju reservera det sista klippet i trailern för något av de mer mäktiga ögonblicken i filmen och här skulle det alltså vara att Magneto lyfter en ubåt ur vattnet, vilket i seriens mått mätt, är rätt lamt. Om den lär toppa besvikelsen som var X-Men: The Last Stand återstår alltså att se men ta inte mitt ord för givet utan skapa er en åsikt själva genom att kolla trailern nedanför.

Efter den hyllade bombastiska Bollywood-sagan Slumdog Millonaire var det rätt osäkert var regissören Danny Boyle skulle dra här näst. Han hade varit i rymden i den förbisedda Sunshine, utforskat det apokalyptiska London i 28 dagar senare och sett Edinburgh-scenens baksida i Trainspotting.  Svaret som kommer med 127 timmar är att han valde ett ensamt, kallt och smärtsamt ställe men reste dit för att festa. 

127 timmar är baserad på rätt fantastiska berättelsen Aron Ralston överlevde att berätta efter att han ensam fastnat med sin högra arm mellan väggen i kanjon och ett stenblock under ett äventyr i Utah. Jag spoilar inget för någon när jag säger att grundpremissen är att Ralston kapade sin arm för att komma loss – vad gör vi för att överleva?

I filmen porträteras Ralston av James Franco som går från klarhet till klarhet i vad han klarar av som skådis. Filmen, som till viss del förstås blir driven av Franco själv, skulle om så tillåtits, kunna varit en monolog – ett kammardrama mellan sängda stendörrar för en.  Men som jag skrev, Boyle ville festa. Med split-screens, digitalkameror, sneda vinklar och stillbildsfoton så rejvar Boyle loss i en pumpade hyperaktiv värld som skulle kunnat komma från MTV:s arkiv anno 1994. Och nånstans där vill jag bara sträcka upp handen…Läs mer →

Ämnet är boxning, men The Fighter är mer drama än blod och svett i en fyrkantig ring. Filmnen är  David O. Russels verklighetsbaserade – fria – tolkning av Dicky Eklunds och Micky Wards strid mot omvärlden, med varandra och sin familj. Och Christian Bale står för ett enastående skådespeleri som en före detta boxare som hamnade i drogmissbruket efter en smått misslyckad karriär.

Den äldre brodern Dicky använder sin erfarenhet för att träna upp Micky Ward, medan deras mor har jobbet som agent. Fighten som ska sätta familjen tillbaka på boxningskartan präglar inledningen, men som snart byts ut mot den verkliga kampen – mot livet. Dickys uppercuts och och adrenalinruschar har bytts ut mot crackrus och ett okontrollerbart liv där allt i hans värld handlar om just hans villkor.

Här får vi en välregisserad film som inte häver ur sig en massa krystade visdomsord, den är relativt avskalad från citat någon egentligen kommer att minnas, istället talar händelserna sitt tydliga språk – ilska och frustration över andra personers val, en drogmissbrukare som inte vill se verkligheten med öppna ögon och folk som bara ser…Läs mer →

Blir glad som ett barn på glass-buffé när jag hör en av mina favoritskådisar – Joseph Gordon-Levitt, hoppar på den redan imponerande skådespelarlistan till The Dark Knight Rises – den tredje (och sista?) delen i Christopher Nolans påbörjade trilogi om Gothams mörka riddare.

Gordon-Levitt ska spela Alberto Falcone, son till Carmine Falcone, som ni kanske minns som gangsterbossen från Batman Begins. Grabben, som vi såklart minns från Nolans senaste mindfuck Inception, har gjort en lång resa från dagarna som långhårig yngling i Tredje Klotet Från Solen och har varit på min talent-radar sen indie-highschool-noiren Brick från 2005.

Källa: Empireonline.co.uk

Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.

Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.

Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.

Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →

Verkligen? En till recension av Black Swan? Vet inte alla att den redan är bra, ett mästerverk, att den är grym? För en gångs skull verkar recensenter och facebook-statusar varit eniga i sin kritik – sällan har jag hört en så unison kör av superlativ gällande en film. Så varför skriver jag det här? För att jag inte håller med.

Jag vill dock börja med att säga att Natalie Portman välförtjänt tog hem en Oscar för bästa kvinnliga skådespelare genom ett uppvisande av en rå energi och ett uppslukande av rollen som som direkt suddar ut stjärnglansen till fördel för den transformation som hennes karaktär Nina på samma sätt gör i filmen. Hon skulle ha den där där gubben, punkt.

Men bortom Portmans prestation så ett finns par sanningar som inte går att bortse ifrån. Ninas väg mot huvurollen i den nya uppsättningen av Svansjön kantas av ett gäng  tunga klichéer – från ett auktoritärt pervo till regissör till en hysterisk mor som återupplever sin fallna karriär genom sin dotter till den unga sexuellt provocerande konkurenten. Det övertydliga (åter)användandet av speglar - där för att reflektera på förändringen av jaget skapar tillsammans med den ständigt närvarande bombastiska musiken få utrymmen försubtilitet eller eftertanke uta skriker snarare – SER NI HUR UPPFUCKAD…Läs mer →

Åh, Don Draper… Aldrig har väl ett regelrätt svin varit så tilldragande som du.
Draper, är en otrogen, självgod, arrogant lögnare som bossar friskt med både familj och anställda på Sterling Cooper Advertising Agency. Tillsammans med sina kollegor och anställda driver han olika kampanjer för diverse storföretag, samtidigt som han hinner med en tre, fyra älskarinnor, familjeliv och tre paket cigg om dagen. Alltid parat med en snygg drink i andra handen och ett arrogant leende på läpparna. Suck.

Serien börjar ganska makligt, men kommer igång under tredje skivan i boxen om fyra. Dock är jag osäker på ifall det mest beror på att jag mjuknat lite ungefär då. Till en början kan jag nämligen inte sluta störa mig på hur sjukt karaktärerna beter sig. Sånt ignorant, dekadent, sexistiskt och lögnaktigt beteende har jag aldrig tidigare sett på min television!, vill jag skrika och snörpa på munnen. (Trots att jag råkat se både Kungarna av Tylösand och Paradise Hotel ett antal gånger i mitt liv).

Jag känner mig som…Läs mer →