Det är en hårfin gräns mellan att ljuga och att undvika sanningen och i den mån det finns ett moraliskt värde i något utav det så bör det senare vara att föredra. The Disapearence of Alice Creed gör just det, och med alla goda intentioner bakom så är det ett nöje att låta sig överaskas av sanningen.
Knuten vid en stolpe står en enögd man med krigsmålad torso. Han attackeras av två andra män och har ihjäl dem lika tyst som brutalt. De två sisttnämda adjektiven är de som förföljer oss filmen igenom. Ytterst fåordigt berättas, kanske inte så mycket en historia, som en resa utan egentligt mål, där den One Eye (Mads Mikkelsen) slår sig fri från sina plågoandar för att ta sig , ja, var?
Okej, så rent personligen, ledsen att inte mycket har hänt här på bloggen ett tag. Men titeln syftar också på något annat - nyheten om en film som i princip fick mig att klappa som barn på kalas framför datorn. Filmen? Dinosaurs vs. Aliens. Det är som varenda teckning jag ville få till när jag var fem ska bli film och i och med det är ni nu varnade inför den minst nyaserade pepp-inlägg jag någonsin kommer skriva.
