Recension: Legend of the Fist
Gör du slagsmålsfilm, spar inte på slagsmål. Det är ett ganska enkelt recept som funkar som oftast. Typ makaroner och kötbullar. Det finns undantag självklart som Crouching Tiger Hidden Dragon, Hero eller House of Flying Daggers, filmer lika vackra och filosofiska som sina fighter – sällsynt gourmet-mat. Men då ska du ha en kock att laga dem också.
Okej, nog med mat-metaforer. Så här låg det till: Under andra världskirget skickade Kina 100 000 arbetare att hjälpa de allierade i Europa men vid krigets slut lämnades Kina utan hjälp trots en hotande Japansk ockupation. Ur den här situationen stiger Donnie Yens Chen Zhen fram som en agent åt en motståndsrörelse tillika maskerad folkhjälte.
Chen Zhen är en karaktär som först spelades av Bruce Lee i Fruktans Nävar från 1972 och Yen har i intervjuer kring Legend of The Fist sagt att Chen Zhen inte är nån annan än Bruce Lee och fans av kampsportspionjären kommer kunna känna igen både dräkter och vapenval i filmen.
Legend of The Fist lyckas dock inte kombinera sina element av historisering och kung-fu. De politiska sekvenserna är alltför grovhuggna och blir någon gång för mycket reducerade till montage utan ordentlig förankring i enskilda karaktärer. Fightingmässigt blåser filmen allt sitt krut (bokstavligen) på en löjligt frän fightingscen i en sönderbombad stad i Frankrike under där Chen Zhen pucklar på nazister och den scenen står sen oöverträffad.
Det har bevisats att uppvisningar i av snabba sparkar i ansiktet inte behöver stå som polaritet mot en djupare historia. Tyvärr är Legend Of The Fist det bästa exemplet på det.
