Recension: Trolljägaren
Nyligen vann Trolljägaren det Norska svaret på Oscar. Om vi ser till oss i Norden som liknande filmländer är det ett enormt kliv framåt – den nordiska genrefilmen har varit en förträngd, sällan satsad på av de stora finansiärerna och än mindre uppmärksammad av kritikerna. Trolljägaren är därför en glad överraskning – en mockumentär om en grupp ungdomar som råkar på Norges enda trolljägare och varelserna han är satt hålla i schack.
Det välbekanta greppet om upphittade videoinspelningar är nu mer så använt att man inte längre kan prata om stöld utan snarare som den naturliga premissen när den låtsas-dokumentära stilen används för att skildra övernaturliga händelser – det håller ovissheten om ägarna till bandens öde öppet.
Samtidigt spelar det inte någon roll i Trolljägaren som mer blir en populärkultur parafras av de amerikanska gelikarna. Det finns stor självmedvetenhet och humor när den gamla Norska folkloren fasas in i den moderna filmen och de genremässiga arv där nu referenser till de klassiska sagoboksförfattarna möter konspirationsteorier.
Otto Jespersen som Trolljägaren Hans gör en utan att blinka ett fantatiskt machomannamässigt ”I’m too old for this shit”-framträdande filmen igenom och lyckas balanserar upp den ganska bleka skaran av karaktärer som är filmteamet.
Trolljägaren hade kunna bli ett pajigt humorexperiment men är skapad i trygghet om hur stabilt den står med fötter i två traditioner av berättande och myter och lyckas därför skapa något som både är roligt, fascinerande och nyskapande.
Titel:Trolljägaren
Betyg: 
Format: DVD och Blu-Ray
