Recension: Catfish
The Social Network var inte den enda filmen under förra året där mötesplatsen spelade en central roll. Catfish var en dokumentär som en thriller-inspirerad trailer lockade en liten festivalpublik och diskussioner kring dess innehåll som äkta vara eller inte. Oavsett vad som är sant, ser man bortom marknadsföringen hittar man ett fascinerande drama fångat av en slump med en stor dramaturgs vändingar.
Nev är en fotograf i New York som en dag får en målning av ett sina fotografier skickat till sitt kontor. Konstnären bakom verket är 8-åriga Abby boendes i Michigan hundratals mil bort. De aspirerande dokumentärfilmarna Ariel Schulman och Henry Joost börjar dokumentera den begynnade vänskapen som startar via facebook där snart Nev har kontakt med hela Abbys familj och framför allt hennes äldre syster och vi börjar sakta nynna på ”Kan man älska nån på avstånd?”.
Det är svårt att berätta för mycket kring Catfish utan att förstöra upplevelsen av den ovisshet filmen bygger sin spänning på. Med kronologin intakt sveps vi med den Nevs affärer och rörande kontakt med en familj långt bortom hans hippa liv i New York. Ju närmre vi kommer det efterlängtade desto mer ställs på spel och finalen lär inte lämna någon oberörd. Dessutom får man titeln förklarad, bara en sån sak.
