Författararkiv: Julia Sardwall

Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.

Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.

Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.

Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →

Åh, Don Draper… Aldrig har väl ett regelrätt svin varit så tilldragande som du.
Draper, är en otrogen, självgod, arrogant lögnare som bossar friskt med både familj och anställda på Sterling Cooper Advertising Agency. Tillsammans med sina kollegor och anställda driver han olika kampanjer för diverse storföretag, samtidigt som han hinner med en tre, fyra älskarinnor, familjeliv och tre paket cigg om dagen. Alltid parat med en snygg drink i andra handen och ett arrogant leende på läpparna. Suck.

Serien börjar ganska makligt, men kommer igång under tredje skivan i boxen om fyra. Dock är jag osäker på ifall det mest beror på att jag mjuknat lite ungefär då. Till en början kan jag nämligen inte sluta störa mig på hur sjukt karaktärerna beter sig. Sånt ignorant, dekadent, sexistiskt och lögnaktigt beteende har jag aldrig tidigare sett på min television!, vill jag skrika och snörpa på munnen. (Trots att jag råkat se både Kungarna av Tylösand och Paradise Hotel ett antal gånger i mitt liv).

Jag känner mig som…Läs mer →

Jag ska inte säga att jag legat och vridit mig om nätterna i väntan på att Kate Winslet och Leo diCaprio ska älska på storbildsskärm igen. Men när Revolutionary Road lanserades blev jag faktiskt både nyfiken och nostalgisk av den återuppväckta gamla duon. Jag tillhör den kullen som var i 10-årsåldern när Titanic kom -97, som tapetserade väggarna med den nya söta killen och köpte nyckelringar och skit i all oändlighet. Men eftersom jag är en stor flicka nu så vill jag tro att det handlar om någonting annat den här gången… Kanske att när två skådespelare som fått sitt genombrott tillsammans väljer att spela mot varandra igen, så bådar det ofta gott. Eller, situationen blir: flipp eller flopp. I detta fallet blev utgången trevligt nog lycklig.

Filmen baseras på Richard Yates debutroman från 1961, en roman som jag inte var bekant med innan jag såg den filmatiserad. Däremot var jag bekant med filmens fabulösa regissör, Sam Mendes. Inte på Kate Winslets nivå då kanske, som under arbetet med Revolutionary Road fortfarande var hans fru (och mamma till hans…Läs mer →

Någonting jag verkligen uppskattar är när det märks att regissören och manusförfattaren inte underskattar publiken. Då menar jag inte genom att servera den en massa logiska kullerbyttor, ledtrådar omöjliga att följa eller ett överdrivet lekande med tid och rum. Snarare när man vågar ha ett lugnare tempo i berättandet, där tystnad eller tvekan kan betyda en massa för historien.
Med proffsig känslighet har regissören Håkon Liu gjort en både finstämd och järv film, ibland balanserande på gränsen till ett konstverk. Och det känns så himla…verkligt. Vi följer Kicki (Pernilla August), en vinlullig, oansvarig och känslomässigt handikappad kvinna i medelåldern som inte haft någon relation att tala om med sin sextonåriga son Victor (Ludwig Palmell) under de senaste tio åren. En resa till Taiwan tvingar fram ny kraft och handling, både inom deras relation och för dem individuellt. Även fast Kicki är en karaktär som gör mig både förbannad och besviken, är det samtidigt omöjligt att inte röras över hennes värdelösa försök att ha en fungerande relation till någon. Hon är så självcentrerad och styltig att man bara vill örfila upp henne, samtidigt som det verkligen går att…Läs mer →

Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.

Filmen är en skoningslöst nära skildring av en familj som tampas med alkoholism, fattigdom och utanförskap, men som samtidigt älskar varandra och gör sitt bästa, utan att det någonsin räcker. Barnen hamnar i ett ingenmansland mellan föräldrarnas fylla och bakfylla, där Leena (Tehilla Blad) gör allt hon kan för att hålla ihop sin och sin lillebror Sakaris (Junior Blad) vardag. Det är ett 70-talets Sverige skildrat naket och ärligt med alla de klassrelaterade problem som fanns, och fortfarande finns, brutalt synliggjorda.

Historien är berättad parallellt med Leenas vuxna liv, där hon spelas av Noomi Rapace, men är egentligen väl tilltagna återblickar under en process då Leena som vuxen ska försöka…Läs mer →

Januarimorgon -10, framför datorn. Med halvslutna ögonlock och uppenbart ointresse konstaterar jag att ännu en svensk komediserie har tv-premiär i helgen. Förhoppningarna är stora, tittarna förväntat många. Jag skummar rollistan. Bra stall med skådisar skulle den förvisso ha; Rheborg, Bornebusch, Herngren och Skäringer. Dock är det svårt att tagga till när ovan nämnda aktriser och aktörer figurerar i princip överallt just nu. Med andra ord; jag tittar inte.
Men det gör alla andra.Och så där lagom tjurigt sent kryper jag till korset, medan jag muttrar någonting ohörbart om svensk igenkänningshumor till dödsdagen och “det där förbannade Killing-gänget”.

Jag ser hela boxen i ett svep, hela säsong ett sväljer jag, och när den är slut är jag faktiskt rätt slut också. Mitt leende har under tiden stelnat så många gånger att jag glömt att räkna, jag vet liksom inte riktigt om detta är känslan efter en komedi eller en skräckfilm, och om det i så fall är en bra grej eller inte?

Anledningen till min ambivalens är nog flera. Det är hyfsat ovanligt med komediserier som driver med lattemorsor och grillande pappor, deras hetsande och tillkortakommanden. Oftare ser vi…Läs mer →

Woody Allen. Denna genialiska lilla kuf. Eller?
Jag hyser en sån hatkärlek till mannen att det ibland känns som att vi har en stormig kärleksaffär bakom ryggen på hans adoptivdotterfru.
Woody är en av de regissörer som samlat på sig ett pärlband av bokstavstroende fantaster, allt som oftast på grund av hans sinne för träffsäkra dialoger och neurotiska monologer.
Jag skulle inte säga att jag är en av dem, men däremot blev jag förvånad över hur onyanserat berättad filmen är.

I jämförelse med Annie Hall (1977) eller Match point (2005), som båda känns hyfsat moderna i sina karaktärsporträtt, är Whatever works en enda stor genuskatastrof. Huvudkaraktären, Boris (Larry David), är en bitter, oattraktiv gammal gubbe med extremt höga tankar om sitt eget intellekt. Genom att vara dryg, otrevlig och ha mycket ångest lyckas han fånga en ung, vacker, så kallad dum blondins hjärta (Melody, spelad av Evan Rachel Wood). Melody flyttar in hos Boris och tar hand om hans tvätt och hans liggsår, alltjämt medan det stora geniet går runt och gruffar.

Jag vet inte…Läs mer →

Det finns människor vars dygn konsekvent verkar snitta på 48 timmar, som hinner peela sig i duschen varje dag och som inte äger en enda kalsong med nopror och trötta resår. En sådan människa är Tom Ford.

Tom Ford regisserade, producerade och författade manuset till A Single Man, baserat på Christopher Isherwoods roman från 1964 (utgiven i Sverige 2005), samtidigt som han grundade sitt eget märke och startade sitt produktionsbolag Fade to Black. Bara tanken på detta gör mig småsvettig och undrandes om det är något fel på en annan vars hela dag kan gå åt till att tvätta de där nopriga underkläderna. Ford är alltså knappast en man som bygger på ens självkänsla, dock en spännande sådan. Och med rötterna djupt nere i modehusen Gucci och Yves Saint Laurent allra heligaste är det inte underligt att A Single Man är en kakafoni i vackra män (och kvinnor) med fantastiska kläder.

Det hade lätt kunnat stanna där också om inte denna multitalang även ville berätta en kärlekshistoria mellan klädbytena. En passionerad och nedhyschad sådan, då gaykärlek inte var så jättepoppis i 60-talets Los Angeles. Filmen tar vid i slutet, då det ofattbara redan har inträffat.…Läs mer →