Kategoriarkiv: Bio

Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.

Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.

Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.

Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →

Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.

Filmen är en skoningslöst nära skildring av en familj som tampas med alkoholism, fattigdom och utanförskap, men som samtidigt älskar varandra och gör sitt bästa, utan att det någonsin räcker. Barnen hamnar i ett ingenmansland mellan föräldrarnas fylla och bakfylla, där Leena (Tehilla Blad) gör allt hon kan för att hålla ihop sin och sin lillebror Sakaris (Junior Blad) vardag. Det är ett 70-talets Sverige skildrat naket och ärligt med alla de klassrelaterade problem som fanns, och fortfarande finns, brutalt synliggjorda.

Historien är berättad parallellt med Leenas vuxna liv, där hon spelas av Noomi Rapace, men är egentligen väl tilltagna återblickar under en process då Leena som vuxen ska försöka…Läs mer →

De gör dem inte som de gjorde dem på 80-talet skulle va passande att säga för mig att säga enbart ur synvinkeln att jag själv är född då. John Huges, må han vila i frid, var länge ett obekant namn för mig, men vars ungdomsfilmer blibit riktmärken som fortfarande håller. Synd bara att när jag snubblade in i puberteten skulle jag istället för misförstådda outcasts och hopplösa romantiker, identifiera mig med fummliga män som stoppar picken i pajer.

Gladare är jag då åt den yngre delen av publiken som satt i salongen med mig. De har antagligen haft nöjet att hormonstinna och osäkra se både Mean Girls, Juno, Superbad och nu Easy A. Jag säger inte att det här är filmer är exemplariska i sina porträtt av ungdomar, långt därifrån. Men de är filmer för ungdomar med en vilja att i alla fall ta lite ångest på allvar utan att betala skratt i nakna över- och överdelar.

Det som gör Easy A så brilljant är förstås att du inte behöver vara 17 för att uppskatta den. Det här är en av de rappaste, smartaste och täta komedier jag sett på åt och dag…Läs mer →

2003 och 2005 släpptes 2 kortfilmer som fanns på youtube. Helt galna historier om hur man fångade en tomte och hur man hanskades med tomtar. Jag som är aningen julhatande tokälskade dessa filmer och fick idag höra att det kommit en långfilm. Det hade gått mig helt förbi. Så tack @pelles på Twitter som uppmärksammade mig efter att ha sett den på Stockholms filmfestival.

Kortfilmerna har en skön blandning mellan skräck och humor och om långfilmen ger mig lika trevlig känsla i magen som kortfilmerna ja då är det en ”måste-se-film”.

Här kan du se kortfilmerna.

Rare Exports Inc.

Rare Exports: The Official Safety Instructions

Trailer för den nya långfilmen Rare Exports: A Christmas Tale

Filmens internationella webbsida hittar ni här. Tyvärr har jag inte hittat något premiärdaturm för Sverige ännu men om någon av er läsare vet hojta till i kommentarerna så lägger jag till det.

Behöver du lite annan skräck lagom till julen så finns ju Santa’s Slay, Don’t Open Till Christmas, Silent Night, Deadly Night och Christmas Evil.

Redan när jag skrev recensionen för Saw VI visste jag att det skulle komma en Saw VII som sedemera blev Saw 3D. I förra recensionen skrev jag ”Snacka om att mjölka ur konceptet så mycket det bara går. Sexan slutar väldigt öppet och tydligt att här finns rum för en fortsättning men resten av grundberättelsen känns avslutad nu så vad kan de hitta på härnäst.” Och jag kan väl lite besviket säga, nada, zip, zero. Innerst inne hade jag hoppats på att Saw 3D skulle vara så mind-blowing som affischen försökte ge sken av men tyvärr nådde inte ens 3D-effekterna dit.

Jag lämnade biosalongen med blandade känslor, jag har verkligen älskat den torture-porn som Saw-serien har bjudit på och ja tortyrscenerna i filmen är läskiga, mitt sällskap fick stå ut med att jag greppade tag i honom under dem och ibland ville jag bara blunda. Men mellan de scenerna saknades allt det jag älskat med de tidiga Saw-filmerna, leken med orden, leken med semantiken, möjligheten att reflektera över livet och dess skörhet och testa den egna viljan att få livet tillbaka.

I denna film har man helt lämnat det konceptet bakom…Läs mer →

Scott Pilgrim är baserad på en amerikansk serietidning med samma namn. Med en blanding av indierock, mangavibbar och den tonårsromantik amerikansk ungdomsfilm är gjord av fanns, för att använda ett adjektiv från filmens tagline, episka möjligheter att göra nåt riktigt bra och annorlunda.

 Och annorlunda är det i och för sig. Bara historien: Scott Pilgrim blir faller handlöst för en ny mystisk tjej i staden omedveten om att måste möta, och här är möta som iatt  strida med slag sparkar, mot hennes sju onda ex. Med all inspiration han kan hämta från actionserier och tv-spel skapar Edgar Wright underhållning med en visuell stil som många gånger kopierar sin förlaga. Men filmen lider, på ett ett fruktansvärt smärtsamt sätt, av ett par problem.

Det första, med stora bokstäver, Michael Cera. Oavsett hur väl inne, den här ungen ligger med målgruppen för filmen så står en sak klar, han är miscastad å det grövsta. Jag börjar få svårt att tro att Cera kan spela något annat än den stammande mes han gjort sen Juno och kan omöjligen därmed övertyga som en naiv casanova med hjältekvalitéer. Det andra, Wright gör en film där saker sker vldigt mycket på måfå för att uttrycka det milt sagt. Och kanske är det omöjligt…Läs mer →

Det har tagit nästan tio år för Harry Potter-filmerna en nå sin sista del. Utvecklingen har speglat sig i filmerna, de två första installationerna är en lättare familjeunderhållning medan vi allt sedan den fjärde filmen nått allt mörkare och större proportioner. Faktiskt så mycket större att den sjunde och slutgilitga delen delas upp två separata filmer. Vad kan vi då vänta oss av pojken som överlevdes sista äventyr?
Trailern erbjuder allt från storslagna bilder av vandringar, personliga draman  och så mycket episka duel-scener att man kan skapa religion på mindre. Mognaden kommer med åren och jag tror vi kan förvänta oss ett riktigt bra sista kalas. Kolla trailern här:

Det har varit mycket snack om Armadillo, den danska dokumentären om en grupp soldater i Afghanistan. Kriget har nyligen återaktualiserats i valtider och i den internationella politiken och den här filmen kommer som ett stort hagel från himlen för att röra om i det stiltje som verkar ha följt efteråt.

Armadillo gör inga försök att disskutera konflikten i sig, bakgrundshistorien är ju trots allt i det här fallet något som de flesta har i närminnet. Istället fokuserar den på de danska soldatern som åker ner dit. Vi följer dem från de oroliga avskeden på flygplatsen, genom introduktion väl på plats, i strid och hemkomsten sex månader senare. Det är en hemsk och intensiv resa där vi som tittare ömsom står som tysta åskådare när soldaterna kollar på porr, disskuterar dagens uppdrag och ömsom hamnar mitt i stridens hetta med kulor som viner och explosioner så nära att dammet täcker kamerornas linser. Det är närgånget och äkta, soldaterna verkar inte påverkade av kamerornas närvaro och allt eftersom tiden går så blir disskusionerna kring striden och fiendens männsikovärde allt mer distansierade.  Det är omöjligt att inte ha en åsikt efter att ha sett Armadillo, och det här är en fråga där man bör ha en…Läs mer →

Oavsett hur mycket matchmaking-sajter, relations-experter och dina vänner i parrelationer påstår motsatsen står en sak klart: dating är komplicerat. Kanske har det aldrig varit sannare än för Scott Pilgrim, killen som börjar träffa en tjej med en minst sagt diger historia av avslutade förhållanden. Eller vad sägs om att som ny kille behöva slåss mot sju onda ex?

Baserad serietidningen med samma namn av Brian Lee O’Malley har regissören Edgar Wright (mannen bakom de två personliga komedifavoriterna Shaun of the Dead och Hot Fuzz) satt ihop en film vars visuella stil sparkar röv så det bokstavligen slår gnistor. Med formspråk med lika delar hämtat från en 8-bitars tv-spelskultur och serierna själva visar Wright än en gång att står bland det formmässigt mer innovativa regisörerna idag. Jag kommer köa för biljett. Kolla trailern:

Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.

Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →