Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med så jag såg fram emot att få se Psalm 21. En film med religion som tema med inslag av övernaturlighet låter ju som en bra grund för att få bli skrämd. Och med tanke på att Per Ragnar gjorde en strålande insats i Låt den rätte komma in, hade denna ju potential på skådespelarsidan i alla fall men tyvärr kommer filmen inte ens i närheten av Låt den rätte komma in.
Ämnet är boxning, men The Fighter är mer drama än blod och svett i en fyrkantig ring. Filmnen är David O. Russels verklighetsbaserade – fria – tolkning av Dicky Eklunds och Micky Wards strid mot omvärlden, med varandra och sin familj. Och Christian Bale står för ett enastående skådespeleri som en före detta boxare som hamnade i drogmissbruket efter en smått misslyckad karriär.
Den äldre brodern Dicky använder sin erfarenhet för att träna upp Micky Ward, medan deras mor har jobbet som agent. Fighten som ska sätta familjen tillbaka på boxningskartan präglar inledningen, men som snart byts ut mot den verkliga kampen – mot livet. Dickys uppercuts och och adrenalinruschar har bytts ut mot crackrus och ett okontrollerbart liv där allt i hans värld handlar om just hans villkor.
Här får vi en välregisserad film som inte häver ur sig en massa krystade visdomsord, den är relativt avskalad från citat någon egentligen kommer att minnas, istället talar händelserna sitt tydliga språk – ilska och frustration över andra personers val, en drogmissbrukare som inte vill se verkligheten med öppna ögon och folk som bara ser…Läs mer →
Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.
Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.
Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.
Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →
Åh, Don Draper… Aldrig har väl ett regelrätt svin varit så tilldragande som du.
Draper, är en otrogen, självgod, arrogant lögnare som bossar friskt med både familj och anställda på Sterling Cooper Advertising Agency. Tillsammans med sina kollegor och anställda driver han olika kampanjer för diverse storföretag, samtidigt som han hinner med en tre, fyra älskarinnor, familjeliv och tre paket cigg om dagen. Alltid parat med en snygg drink i andra handen och ett arrogant leende på läpparna. Suck.
Serien börjar ganska makligt, men kommer igång under tredje skivan i boxen om fyra. Dock är jag osäker på ifall det mest beror på att jag mjuknat lite ungefär då. Till en början kan jag nämligen inte sluta störa mig på hur sjukt karaktärerna beter sig. Sånt ignorant, dekadent, sexistiskt och lögnaktigt beteende har jag aldrig tidigare sett på min television!, vill jag skrika och snörpa på munnen. (Trots att jag råkat se både Kungarna av Tylösand och Paradise Hotel ett antal gånger i mitt liv).
Jag känner mig som…Läs mer →
En film som på omslaget gör reklam för att den är filmad i en enda tagning och utan klippning och som säger ”Paranormal activity, Rec och Blair Witch Project vare bara början. Vågare du se slutet?” gjorde mig grovt skeptisk och ”Baserad på en verklig händelse” (någon gång på 40-talet) gjorde ju inte saken bättre. Men eftersom Atlantic Film hade varit så snäll och skickat mig filmen var jag ju tvungen att se den. Jag kan väl inte påstå att den är ett under av originalitet men jag blev heller inte besviken.
Filmen har egentligen ingen större handling att tala om. En kvinna och hennes pappa åker till ett gammalt hus på landsbygden någonstans i Uruguay. En vän till familjen äger huset och det skall renoveras för försäljning och kvinnan och hennes far skall hjälpa till med detta. Åh så unikt med ett ödehus tänker man givetvis och bland det första kvinnan gör är att ta av sig kläderna något som var svårt att inte sitta och ironisera över.
Huset verkar inte ha någon ström och fönstrena är igenspikade så att ytterst lite ljus sipprar in, allt ljus…Läs mer →
Slumdog millionaire använder ett helt underbart sätt att berätta om ett livsöde och hur små detaljer i livet kan göra att man inte bara vinner en stor summa pengar utan även kärleken. Det är också en film om vänskap och brödraskap och livsval. Det är helt enkelt en stor film ihopbakad med ett lekprogram på TV.
Jag trodde jag inte skulle gilla den alls, en film som vunnit massa priser kan allt för ofta bara vara konstig och svår att förstå men den här gick rakt in i hjärtat trots att hela filmen egentligen bygger på hjärtknipande klichéer. Konstigt, man måste säga att Danny Boyle lyckats mycket väl helt enkelt.
Hur kan en obildad person uppvuxen i slummen som serverar te på ett call-center veta svaren på allt från mycket gammal poesi till motiv på utländska sedlar av hög valör? Varför sitter denna högst ovilliga person i heta stolen i TV-studion när han är så uppenbart fel? Vem är hans medhjälpare och hur gör de? Programledaren är nämligen övertygad om att Jamal fuskar, ingen kan veta alla svaren. Jamal blir därför fångatagen av korrupta poliser som torterar honom för at få ur honom…Läs mer →
Jag älskar zomiefilmer för att de är lite småläskiga men alltid komiska och den komiska ådran gör att de är tacksamma offer för att göra rena komedier på. Zombieland är en ren komedi som har plockat det absolut bästa ur zombigenren och presenterar det med en rejäl glimt i ögat.
Vi får möta ”Columbus” en nervös kille med en lika nervös mage. Analytisk som han är har han satt upp en rad med regler för att överleva en zombieattack. Risken att bli attackerad av zombies är rätt övervägande, det verkar inte finnas många icke-infekterade människor kvar i USA men vår hjälte som absolut inte vill vara hjälte (regel nummer 17) verkar klara sig rätt bra och en dag stöter han på Tallahasse som skiter i allt vad regler heter men överlever ändå. Mest för att han njuter av att döda zombies. Tallahasse har dock en svaghet Twinkiebars. Detta vedervärdiga godis får honom att nästan glömma bort att det handlar om liv och död. På något underligt vis slår dessa två ihop sig och färdas tvärs över landet mot ett lite halvsuddigt mål. På vägen träffar de på två systrar som ger…Läs mer →
Gränsen är en frisk fläkt inom svensk film. Inte bara för att det är något så ovanligt som att den behandlar andra världskriget ur vårat lands synpunkt utanför att den levereras med ett fantastiskt manus där ingenting är förutsägbart.
Allt börjar med ett litet grådaskigt lugn. Giftemål och barn planeras, där männen emellertid inte får någon permission från sitt arbete att hålla uppsikt över landets gränser och vägspärrar. Under det andra världskriget försvan emellertid 300 svenskar spårlöst, och detta är handlingen om sex av dessa som utstationeras på gränsen till det naziockuperade grannlandet Norge.
Här handlar det inte så mycket om hjälteinsattser, istället fokuseras det på den emetionella biten och en rejäl dos spänning. Både iscensättningen och manuset levererar i symbios, och även om det lånats från liknande filmer känns Gränsen fräsch och egen. Den kalla likgiltigheten mot liv i krigets verklighet, och känslorna som drabbar soldater ute i fält är exempel två punkter som porträtteras väl.
Skådespelarnas insattser är emellertid något ojämna. Men trovärdigheten lyser ändå igenom eftersom dess karkatärer och band mellan varandra är så pass välsvarvade som de är. Gränsen känns äkta ,…Läs mer →
Jag ska inte säga att jag legat och vridit mig om nätterna i väntan på att Kate Winslet och Leo diCaprio ska älska på storbildsskärm igen. Men när Revolutionary Road lanserades blev jag faktiskt både nyfiken och nostalgisk av den återuppväckta gamla duon. Jag tillhör den kullen som var i 10-årsåldern när Titanic kom -97, som tapetserade väggarna med den nya söta killen och köpte nyckelringar och skit i all oändlighet. Men eftersom jag är en stor flicka nu så vill jag tro att det handlar om någonting annat den här gången… Kanske att när två skådespelare som fått sitt genombrott tillsammans väljer att spela mot varandra igen, så bådar det ofta gott. Eller, situationen blir: flipp eller flopp. I detta fallet blev utgången trevligt nog lycklig.
Filmen baseras på Richard Yates debutroman från 1961, en roman som jag inte var bekant med innan jag såg den filmatiserad. Däremot var jag bekant med filmens fabulösa regissör, Sam Mendes. Inte på Kate Winslets nivå då kanske, som under arbetet med Revolutionary Road fortfarande var hans fru (och mamma till hans…Läs mer →
Någonting jag verkligen uppskattar är när det märks att regissören och manusförfattaren inte underskattar publiken. Då menar jag inte genom att servera den en massa logiska kullerbyttor, ledtrådar omöjliga att följa eller ett överdrivet lekande med tid och rum. Snarare när man vågar ha ett lugnare tempo i berättandet, där tystnad eller tvekan kan betyda en massa för historien.
Med proffsig känslighet har regissören Håkon Liu gjort en både finstämd och järv film, ibland balanserande på gränsen till ett konstverk. Och det känns så himla…verkligt. Vi följer Kicki (Pernilla August), en vinlullig, oansvarig och känslomässigt handikappad kvinna i medelåldern som inte haft någon relation att tala om med sin sextonåriga son Victor (Ludwig Palmell) under de senaste tio åren. En resa till Taiwan tvingar fram ny kraft och handling, både inom deras relation och för dem individuellt. Även fast Kicki är en karaktär som gör mig både förbannad och besviken, är det samtidigt omöjligt att inte röras över hennes värdelösa försök att ha en fungerande relation till någon. Hon är så självcentrerad och styltig att man bara vill örfila upp henne, samtidigt som det verkligen går att…Läs mer →
