I filmen Immortals får man skapa bekantskap med Hyperion är en maktgalen och blodtörstig kung som vill komma ett steg närmare världsdominans genom att hitta Epirus båge som sägs vara det ultimata vapnet. Den som har bågen kan släppa lös de fruktade titanerna vilket skulle hota hela mänskligheten. Zeus oäkta son, Theseus, lever som vanlig människa på jorden och blir den som måste ta upp kampen mot kung Hyperion. (Läs mer…)
In Time utspelar sig i en framtid där tid bokstavligen är pengar. Alla människor är genetiskt modifierade för att sluta åldras vid 25 år men du lever bara ytterligare ett år, såvida du inte kan tjäna ihop mer tid. Varje person har på armen siffror som digitalt visar hur lång tid de har kvar att leva. (Läs mer…)
.jpg)
Ninjor – samvetslösa mördarmaskiner eller missförstådda kampsportsfilosofer? De svartklädda krigarna har för evigt blivit förenade med kampsports-vågen på åttiotalet, återupplivade i vår tid igenom en våg av populärkulturella internetfenomen. Men här, utan ironiska blinkningar, står ninjorna med en film som kallats den bästa i sitt slag någonsin. Om det är det? Ja, dåligt är det inte.
I filmen spelar den Koreanske popartisten Rain Raizo, en ninja uppfostrad under facistiska former i världens äldsta ninjaklan men som nu brutit med sin mentor och är på flykt jagad av sina forna kamrater. Samtidigt har Interpol fått upp spår på märkliga attacker och böjar undersöka kopplingen mellan KGB och kontrakterade, just det, ninjor.
Om de mytomspunna lönnmördarna på film tidigare varit ensamma one-man-armies så framställs hotet här som något mer jämförbart med de kamouflerade rakblads-svansade monstren i Aliens. Kaststjärnor och svärd skapar visuella blodbad i bästa Sin City-stil när de anfaller med skuggorna. Handlingen smyger förbi lika ljudlöst som krigarna själva men det skiter du i när det är slagsmålen du är ute efter. Tänker du viga en kväll åt snyggt ultra-våld och gillar att höra mycket snack om att uttrota sina svagheter så är Ninja Assasin absolut inget dåligt val.
Titel: Ninja Assassin
Betyg: 
…Läs mer →
Ett grupp människor blir tagna på på sängen, eller ja, mer tagna i kokonger, och upptäcker att världen de somnade ifrån är invaderad av moped-stora insekter. Den konstanta underachivern Cooper (Chris Marquette) tar ledning för den lilla gruppen med större fokus på att få ligga än att ta gruppen till säkerhet.
Många av er kommer säkert få Shaun of The Dead i huvudet nu och filmen har på många sätt anammat den moderna klassikerns survival-historia och blandning av lättsam skräck och större doser humor. Och på många sätt är väl de varandras motsvarigheter i samma stil som det Amerikanska The Office är mot det Brittiska. En kniv som man fick göra lite slö när den skulle igenom tullen. Infestation vinner mycket på en karismatisk frontman när övriga ensemblen blekt brottas med klichétyngda karaktärer (och, faktiskt, riktgt övertygande digitala skalbaggar). Infestation avnjuts bäst på en tung söndag tillsammans med påse chips och en insektsfobi-fri vän.
Scott Pilgrim är baserad på en amerikansk serietidning med samma namn. Med en blanding av indierock, mangavibbar och den tonårsromantik amerikansk ungdomsfilm är gjord av fanns, för att använda ett adjektiv från filmens tagline, episka möjligheter att göra nåt riktigt bra och annorlunda.Och annorlunda är det i och för sig. Bara historien: Scott Pilgrim blir faller handlöst för en ny mystisk tjej i staden omedveten om att måste möta, och här är möta som iatt strida med slag sparkar, mot hennes sju onda ex. Med all inspiration han kan hämta från actionserier och tv-spel skapar Edgar Wright underhållning med en visuell stil som många gånger kopierar sin förlaga. Men filmen lider, på ett ett fruktansvärt smärtsamt sätt, av ett par problem.
Det första, med stora bokstäver, Michael Cera. Oavsett hur väl inne, den här ungen ligger med målgruppen för filmen så står en sak klar, han är miscastad å det grövsta. Jag börjar få svårt att tro att Cera kan spela något annat än den stammande mes han gjort sen Juno och kan omöjligen därmed övertyga som en naiv casanova med hjältekvalitéer. Det andra, Wright gör en film där saker sker vldigt mycket på måfå för att uttrycka det milt sagt. Och kanske är det omöjligt…Läs mer →
Den tredje filmen i Christopher Nolans Batman-trilogi har fått en titel – ”The Dark Knight Rises”, och i samma veva som han avslöjar detta passar han på att ge oss lite ny information.
The Riddler kommer inte att bli filmens stora skurk, faktum är att Edward Nygma inte kommer att göra något framträdande alls. Nolan nämner emellertid inget om vem som kommer att få duellera mot Batman istället.
”The Dark Knight Rises” kommer inte att utnyttja 3D-teknologin, istället kommer IMAX-formatet att användas – vilket även delar av ”The Dark Night” filmades i.
DVD-släppet för Iron Man 2 är ett av de större i år, med både en film och en utgåva som är ett enda stort publikfrieri är det inte svårt att förstå varför. Första filmen var en av de bättre superhjälte-filmatiseringarna på senare tid. Med en regissör (Jon Faverau) mer känd för sina komedier så blev Iron Man en film som lyftes mer av sitt goda humör, charmiga spel och kvicka repliker än grandiosa övertoner och tungt allvar.
I andra filmen får den alltid lika formsäkre Robert Downey Jr som Robert Stark a.k.a Iron Man möte av ingen annan Mickey Rourke som en rysk miljonär med egen hembyggd dräkt och ett par piskor som välter formel 1-bilar som de vore korthus. Ser ut som det framallt är Blu-Ray utgåvan som kommer äga med två skivor packade med extra-material med allt från interaktiva scener till sex stycken bakom-dokumentärer. Värt att lägga vantarna på?
.jpg)
Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö.
Butlers galenskap och geni känns aldrig genuint och Foxx cyniske advokat blir i slutändan inte speciellt mycket mer sympatisk. Kanske trodde de inte själva på de roller de fick spela? Kanske blev den uppvisade ambivalensen för karaktärerna lika tydlig för dem som för oss tittare? Ska vi hålla på en man vars hämdbegär sträcker sig till tortyr och ett extremt tänjande av vem kan räknas som…Läs mer →
Räck upp handen om ni känner igen konceptet omaka polispar som jobbar tillsammans. Stött och blött i en lång rad av Amerikansk actionfilmer så är det en genre som med en trött suck säger ”I’m too old for this shit” och när parodierna redan kommit och gått så är det väl dags för en hyllning, nej, förlåt…homage.
Den amerikanska buddy-filmen föddes nångonstans med Dödligt Vapen och blomstrade under åttiotalet. När Kevin Smith, som börjat gå allt längre ifrån den indie-bakgrund där han faktiskt gjorde bra filmer som Clerks och Chasing Amy, tar sin an sin första film där han inte skrivit manus själv hämtar han mycket från den gamla skolan. Syntig musik, småskaliga actionscener och ett evigt schabblande. Och skitsnack mellan två killar är Smiths hemma-arena, man kanske till och med skulle kalla honom mästaren av det även om det blir tydligt att han skriver det bättre själv (karln har för fasen en podcast där det enda han gör är att pratar om ingenting med sin vän och producent Scott Mosier i timmar)
Värre är det när det ska bli action, det blir tydligt att Smith är…Läs mer →
Doctor Strange är inte den coolaste katten i Marvel-stallet – okulta magiker är inte lika street-creddiga som någon som är stark, snabb och kan skjuta spindelnät. Inte heller är det väl helt problematiskt att försöka sälja in en ny trollkarl till kidsen när bara sitter och håller tummarna för unge herr Potter i väntan på de två avslutande filmerna i serien. Så när spelfilmen om den gode doktorn är planerad att få premiär 2012 får fansen hålla till godo med den här animerade rullen.
Som vanligt när en superhjälte får en ny film går halva filmen åt att presentera hur karaktärena fick sina krafter vilket här blir en resa till Tibet och en läxa om att ”förvänta sig det omöjliga”. Sen brakar helvetet lös med otyglade gigantiska monster, onda krafter från andra dimensioner och förädare från egna sidan, ni vet. Kanske med en något mörkare ton än vad som är vanligt (filmen är från 11 år) men aldrig svårare än att passa sju årings mentala nivå. Jag kunde förstås inte se den med något anat än Amerikanska rösterna där jobbet sköttes av rutinerade röstskådespelare som anatagligen sagt ”Dark Forces” och ”Powers” mer…Läs mer →
