Recension: The Skin I Live In
The Skin I Live In är en komplex film om hämnd och familjedraman kryddat med mycket passion. Antonio Banderas spelar Robert, en framgångsrik kirurg vars fru dött i en bilolycka, något han aldrig lyckats komma över. Han håller sin patient, den mystiska kvinnan Vera inlåst i ett rum i sin stora villa. Den stora frågan är vem hon egentligen är och hur hon hamnade där, vilket vi successivt får reda på genom tillbakablickar. Filmen berättas i ett lugnt tempo, stundtals lite för lugnt i mitt tycke, men utan att spänningen går förlorad allt för mycket.
Elena Anaya som spelar Vera gör en känsloladdad rolltolkning i kontrast till den mer tystlåtne och rationelle Robert. Båda spelar mycket bra, även om jag tycker att det är svårt att sympatisera med någon av karaktärerna. Musik och scenografi är på topp och filmen har den speciella stämning som Almodovárs filmer brukar ha.
The Skin I live in liknar inte riktigt någon film jag sett tidigare, på gott och ont. Om du gillar filmer med passion, komplexa karaktärer och oväntade händelser kan jag rekommendera The Skin I Live In, en film…Läs mer →
Ämnet är boxning, men The Fighter är mer drama än blod och svett i en fyrkantig ring. Filmnen är David O. Russels verklighetsbaserade – fria – tolkning av Dicky Eklunds och Micky Wards strid mot omvärlden, med varandra och sin familj. Och Christian Bale står för ett enastående skådespeleri som en före detta boxare som hamnade i drogmissbruket efter en smått misslyckad karriär.
Slumdog millionaire använder ett helt underbart sätt att berätta om ett livsöde och hur små detaljer i livet kan göra att man inte bara vinner en stor summa pengar utan även kärleken. Det är också en film om vänskap och brödraskap och livsval. Det är helt enkelt en stor film ihopbakad med ett lekprogram på TV.
Gränsen är en frisk fläkt inom svensk film. Inte bara för att det är något så ovanligt som att den behandlar andra världskriget ur vårat lands synpunkt utanför att den levereras med ett fantastiskt manus där ingenting är förutsägbart.
Jag ska inte säga att jag legat och vridit mig om nätterna i väntan på att 
Någonting jag verkligen uppskattar är när det märks att regissören och manusförfattaren inte underskattar publiken. Då menar jag inte genom att servera den en massa logiska kullerbyttor, ledtrådar omöjliga att följa eller ett överdrivet lekande med tid och rum. Snarare när man vågar ha ett lugnare tempo i berättandet, där tystnad eller tvekan kan betyda en massa för historien.
Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.
Redemption hette Red överallt annars och är en av de mer obegripliga titelbyten som skett vid svensk dvd-lansering. Lika obegripligt är det för varför man någonstans i produktionen bytte regissören Lucky McGee (vars May med Angela Bettis från 2002 är en av 2000-talets bästa skräckfilmer punkt slut) mot den danske tv-regissören Trygve Alistair Diesen. Red lider, med största sannolikhet, av kaoset som lär skett under produktionen.
Ingen kan beskylla Shane Meadows från att inte stå i kontakt med verkligheten. Alla hans filmer, från det brilljanta lågmälda hämnddramat Dead Man’s Shoes till den personliga och starka uppväxt- och tidskildringen i This is England, präglas av Britternas känsla för socialrealism. Somers Town är ett bevis för detta, en masterclass i kunna skildra en tid, en plats och en känsla – men tyvärr i avskanad av en riktig handling.