Kategoriarkiv: Komedi

Jag älskar zomiefilmer för att de är lite småläskiga men alltid komiska och den komiska ådran gör att de är tacksamma offer för att göra rena komedier på. Zombieland är en ren komedi som har plockat det absolut bästa ur zombigenren och presenterar det med en rejäl glimt i ögat.

Vi får möta ”Columbus” en nervös kille med en lika nervös mage. Analytisk som han är har han satt upp en rad med regler för att överleva en zombieattack. Risken att bli attackerad av zombies är rätt övervägande, det verkar inte finnas många icke-infekterade människor kvar i USA men vår hjälte som absolut inte vill vara hjälte (regel nummer 17) verkar klara sig rätt bra och en dag stöter han på Tallahasse som skiter i allt vad regler heter men överlever ändå. Mest för att han njuter av att döda zombies. Tallahasse har dock en svaghet Twinkiebars. Detta vedervärdiga godis får honom att nästan glömma bort att det handlar om liv och död. På något underligt vis slår dessa två ihop sig och färdas tvärs över landet mot ett lite halvsuddigt mål. På vägen träffar de på två systrar som ger…Läs mer →

Eftersom jag ser mest på skräck så var det en liten udda fågel som landade i PS3:an härom kvällen. Jag petade in Sex and the City 2 och satte mig till rätta med popcornskålen. Ettan tyckte jag var ett enda långt Sex and the Cityavsnitt utan filmkänsla men med värme och humor. Skulle det storslagna i att de åkte till ett exotiskt land göra 2:an mer filmisk? Svaret är nej, det är fortfarande som en tv-serie med ett förlängt avsnitt men så mycket sämre. Lättuggat och helt utan mening och djup.

Filmen tar vid strax efter förra filmen, Carrie är gift med sin Mr. Big men allt är väl inte rosenskimmer, Samantha kämpar med sina kunder och mot klimakteriet, Charlotte har två barn och är helt sönderstressad och Miranda är som vanligt överarbetad på sitt fina advokatsjobb. Tjejerna behöver semester, fly från allt. För hela livet är piss. Var tog deras livsbejakande gnäll vägen det som brukade ske över en cocktail med huvudena tätt ihop och sluta i ett stort garv?

Och flyr gör de till Abu Dhabi, Samantha har fått en inbjudan från en shejk som skall inviga ett hotell. Väl på…Läs mer →

Januarimorgon -10, framför datorn. Med halvslutna ögonlock och uppenbart ointresse konstaterar jag att ännu en svensk komediserie har tv-premiär i helgen. Förhoppningarna är stora, tittarna förväntat många. Jag skummar rollistan. Bra stall med skådisar skulle den förvisso ha; Rheborg, Bornebusch, Herngren och Skäringer. Dock är det svårt att tagga till när ovan nämnda aktriser och aktörer figurerar i princip överallt just nu. Med andra ord; jag tittar inte.
Men det gör alla andra.Och så där lagom tjurigt sent kryper jag till korset, medan jag muttrar någonting ohörbart om svensk igenkänningshumor till dödsdagen och “det där förbannade Killing-gänget”.

Jag ser hela boxen i ett svep, hela säsong ett sväljer jag, och när den är slut är jag faktiskt rätt slut också. Mitt leende har under tiden stelnat så många gånger att jag glömt att räkna, jag vet liksom inte riktigt om detta är känslan efter en komedi eller en skräckfilm, och om det i så fall är en bra grej eller inte?

Anledningen till min ambivalens är nog flera. Det är hyfsat ovanligt med komediserier som driver med lattemorsor och grillande pappor, deras hetsande och tillkortakommanden. Oftare ser vi…Läs mer →

De gör dem inte som de gjorde dem på 80-talet skulle va passande att säga för mig att säga enbart ur synvinkeln att jag själv är född då. John Huges, må han vila i frid, var länge ett obekant namn för mig, men vars ungdomsfilmer blibit riktmärken som fortfarande håller. Synd bara att när jag snubblade in i puberteten skulle jag istället för misförstådda outcasts och hopplösa romantiker, identifiera mig med fummliga män som stoppar picken i pajer.

Gladare är jag då åt den yngre delen av publiken som satt i salongen med mig. De har antagligen haft nöjet att hormonstinna och osäkra se både Mean Girls, Juno, Superbad och nu Easy A. Jag säger inte att det här är filmer är exemplariska i sina porträtt av ungdomar, långt därifrån. Men de är filmer för ungdomar med en vilja att i alla fall ta lite ångest på allvar utan att betala skratt i nakna över- och överdelar.

Det som gör Easy A så brilljant är förstås att du inte behöver vara 17 för att uppskatta den. Det här är en av de rappaste, smartaste och täta komedier jag sett på åt och dag…Läs mer →

2003 och 2005 släpptes 2 kortfilmer som fanns på youtube. Helt galna historier om hur man fångade en tomte och hur man hanskades med tomtar. Jag som är aningen julhatande tokälskade dessa filmer och fick idag höra att det kommit en långfilm. Det hade gått mig helt förbi. Så tack @pelles på Twitter som uppmärksammade mig efter att ha sett den på Stockholms filmfestival.

Kortfilmerna har en skön blandning mellan skräck och humor och om långfilmen ger mig lika trevlig känsla i magen som kortfilmerna ja då är det en ”måste-se-film”.

Här kan du se kortfilmerna.

Rare Exports Inc.

Rare Exports: The Official Safety Instructions

Trailer för den nya långfilmen Rare Exports: A Christmas Tale

Filmens internationella webbsida hittar ni här. Tyvärr har jag inte hittat något premiärdaturm för Sverige ännu men om någon av er läsare vet hojta till i kommentarerna så lägger jag till det.

Behöver du lite annan skräck lagom till julen så finns ju Santa’s Slay, Don’t Open Till Christmas, Silent Night, Deadly Night och Christmas Evil.

Ett grupp människor blir tagna på på sängen, eller ja, mer tagna i kokonger, och upptäcker att världen de somnade ifrån är invaderad av moped-stora insekter. Den konstanta underachivern Cooper (Chris Marquette) tar ledning för den lilla gruppen med större fokus på att få ligga än att ta gruppen till säkerhet.

Många av er kommer säkert få Shaun of The Dead i huvudet nu och filmen har på många sätt anammat den moderna klassikerns survival-historia och blandning av lättsam skräck och större doser humor. Och på många sätt är väl de varandras motsvarigheter i samma stil som det Amerikanska The Office är mot det Brittiska.  En kniv som man fick göra lite slö när den skulle igenom tullen.  Infestation vinner mycket på en karismatisk frontman när övriga ensemblen blekt brottas med klichétyngda karaktärer (och, faktiskt, riktgt övertygande digitala skalbaggar). Infestation avnjuts bäst på en tung söndag tillsammans med påse chips och en insektsfobi-fri vän.

Titel:Infestation
Betyg:
Format: DVD och Blu-Ray

Greg Mottola kom för ett par år sen och levereade komedin Superbad (att den döptes om till Supersugen på svenska är en landsskam vi kommer få dras med tillsammans med vår hybris i Melodifestvalsammanhang och Basehunter), och med Adventureland hoppar han upp ett snäpp i åldrarna men skildrar fortfarande ungdomlig kärlek och mognadsprocesser.

James Brennan (Jesse Eisenberg, bioakutell i The Social Network) ska till hösten börja på ett prestigefullt college, innan dess skall han uppfylla den amerikanska semesterdrömmen om Europa men när hans familj hamnar i ekonomisk knipa tvingas han motvilligt ta jobb på nöjesfältet Adventureland. Omgiven av orginal och kvarlevande draman faller snart James för Em (Twilights Kirsten Stewart) och en värld där ambitionerna inte sträcker sig längre än till att fånga dagen.

Adventureland är betydligt mindre mensfläck- och könsordshumor än Superbad och är en på många sätt ärligare historia som med ett bländande nostalgiskt skimmer berättar den typen av sommarhistorier som skapar avund oavsett vad de innehåller. Skådespelarna gör alla ett mycket bra jobb, Jesse Eisenberg bör nu en gång för alla bevisat att han är mer en Michael Cera-kopia och jag förlåter att Kirsten Stewart biter sig i läppen en gång för mycket igen. Humorn och dramat balanseras perfekt, och delarna känns aldrig tvungna eller krystade i varandras…Läs mer →

Att göra film för att det är kul är en ambition som de flesta filmmakare för eller senare kommer få äta upp ett maskineri där pengar ges till dem med seriösa politiska och kulturella motiv eller de som kan dra en publik. Shane Meadows har antagligen efter succén med This is England rätt mycket pengar från båda håll, men verkar inte ha glömt den ursprungliga ambitionen. Le Donk and Scor-Zay-Zee är nämligen svårt att se som nåt annat än ett väldigt lyckat sätt för Meadows och hans skådespelande kompis Paddy Consadine att förena nytta med nöje.

I den mockumentära musiktraditionen lyser självklart Spinal Tap fortfarande mest, men den här filmen har aldrig tanken att bli någon stor muskalisk resa. Meadows och Consadine hittade åt en brittisk rappare som kallar sig Scor-Zay-Zee och lät Consadine flippa ut som den påhittade roadien Le Donk, en slacker med för höga tankar om sig själv. Filmen kommer defintivt handla mer om Le Donks velande självkänsla än Scor-Zay-Zees rap, även om målet för de båda blir att uppträda som en förband åt Artic Monkeys på en stor festival. Till stora delar improviserad och inspelad på fyra dagar så har Meadows och Considine…Läs mer →

Scott Pilgrim är baserad på en amerikansk serietidning med samma namn. Med en blanding av indierock, mangavibbar och den tonårsromantik amerikansk ungdomsfilm är gjord av fanns, för att använda ett adjektiv från filmens tagline, episka möjligheter att göra nåt riktigt bra och annorlunda.

 Och annorlunda är det i och för sig. Bara historien: Scott Pilgrim blir faller handlöst för en ny mystisk tjej i staden omedveten om att måste möta, och här är möta som iatt  strida med slag sparkar, mot hennes sju onda ex. Med all inspiration han kan hämta från actionserier och tv-spel skapar Edgar Wright underhållning med en visuell stil som många gånger kopierar sin förlaga. Men filmen lider, på ett ett fruktansvärt smärtsamt sätt, av ett par problem.

Det första, med stora bokstäver, Michael Cera. Oavsett hur väl inne, den här ungen ligger med målgruppen för filmen så står en sak klar, han är miscastad å det grövsta. Jag börjar få svårt att tro att Cera kan spela något annat än den stammande mes han gjort sen Juno och kan omöjligen därmed övertyga som en naiv casanova med hjältekvalitéer. Det andra, Wright gör en film där saker sker vldigt mycket på måfå för att uttrycka det milt sagt. Och kanske är det omöjligt…Läs mer →

Jag outar det här. Jag är inget stort fan av Wes Andersson. Han gör filmer som känns lite som indie-kidsen här i Stockholm - väldigt mycket yta och ironiska blinkningar ovanpå ett ganska oförargligt vanligt inre. Sen kan man ju helt okej med det. Och det är jag i fallet med Den Fantastiska Räven.

Historien är Roald Dahls från början och Andersson utnyttjar den barnvänliga grunden för att utveckla den typen av familjedrama han så gärna skildar. Geroge Clooney lånar sin röst till Mr. Fox som är trött på sitt medelmåttiga liv i ett gryt och inleder en inbrottskarriär och förenar snart alla markens djur i en kamp mot tre elaka bönder. Filmen är också, i någon form av Europeisk tradition, stopmotion-animerad med ett how-the-fuck-snyggt resultat. Men med en intelektuell dialog som lär roa vuxna mer än barn blir Den Fantastiska Räven inte den barnfilm den tillsynes verkar vara, utan en film för de vuxna som vill vara barn men bara säger det med en snyggt dold ironi.

Titel:Den Fantastiska Räven
Betyg:
Format: DVD och Blu-Ray