Kategoriarkiv: Film

En film som på omslaget gör reklam för att den är filmad i en enda tagning och utan klippning och som säger ”Paranormal activity, Rec och Blair Witch Project vare bara början. Vågare du se slutet?” gjorde mig grovt skeptisk och ”Baserad på en verklig händelse” (någon gång på 40-talet) gjorde ju inte saken bättre. Men eftersom Atlantic Film hade varit så snäll och skickat mig filmen var jag ju tvungen att se den. Jag kan väl inte påstå att den är ett under av originalitet men jag blev heller inte besviken.

Filmen har egentligen ingen större handling att tala om. En kvinna och hennes pappa åker till ett gammalt hus på landsbygden någonstans i Uruguay. En vän till familjen äger huset och det skall renoveras för försäljning och kvinnan och hennes far skall hjälpa till med detta. Åh så unikt med ett ödehus tänker man givetvis och bland det första kvinnan gör är att ta av sig kläderna något som var svårt att inte sitta och ironisera över.

Huset verkar inte ha någon ström och fönstrena är igenspikade så att ytterst lite ljus sipprar in, allt ljus…Läs mer →

Slumdog millionaire använder ett helt underbart sätt att berätta om ett livsöde och hur små detaljer i livet kan göra att man inte bara vinner en stor summa pengar utan även kärleken. Det är också en film om vänskap och brödraskap och livsval. Det är helt enkelt en stor film ihopbakad med ett lekprogram på TV.

Jag trodde jag inte skulle gilla den alls, en film som vunnit massa priser kan allt för ofta bara vara konstig och svår att förstå men den här gick rakt in i hjärtat trots att hela filmen egentligen bygger på hjärtknipande klichéer. Konstigt, man måste säga att Danny Boyle lyckats mycket väl helt enkelt.

Hur kan en obildad person uppvuxen i slummen som serverar te på ett call-center veta svaren på allt från mycket gammal poesi till motiv på utländska sedlar av hög valör? Varför sitter denna högst ovilliga person i heta stolen i TV-studion när han är så uppenbart fel? Vem är hans medhjälpare och hur gör de? Programledaren är nämligen övertygad om att Jamal fuskar, ingen kan veta alla svaren. Jamal blir därför fångatagen av korrupta poliser som torterar honom för at få ur honom…Läs mer →

Jag älskar zomiefilmer för att de är lite småläskiga men alltid komiska och den komiska ådran gör att de är tacksamma offer för att göra rena komedier på. Zombieland är en ren komedi som har plockat det absolut bästa ur zombigenren och presenterar det med en rejäl glimt i ögat.

Vi får möta ”Columbus” en nervös kille med en lika nervös mage. Analytisk som han är har han satt upp en rad med regler för att överleva en zombieattack. Risken att bli attackerad av zombies är rätt övervägande, det verkar inte finnas många icke-infekterade människor kvar i USA men vår hjälte som absolut inte vill vara hjälte (regel nummer 17) verkar klara sig rätt bra och en dag stöter han på Tallahasse som skiter i allt vad regler heter men överlever ändå. Mest för att han njuter av att döda zombies. Tallahasse har dock en svaghet Twinkiebars. Detta vedervärdiga godis får honom att nästan glömma bort att det handlar om liv och död. På något underligt vis slår dessa två ihop sig och färdas tvärs över landet mot ett lite halvsuddigt mål. På vägen träffar de på två systrar som ger…Läs mer →

Gränsen är en frisk fläkt inom svensk film. Inte bara för att det är något så ovanligt som att den behandlar andra världskriget ur vårat lands synpunkt utanför att den levereras med ett fantastiskt manus där ingenting är förutsägbart.

Allt börjar med ett litet grådaskigt lugn. Giftemål och barn planeras, där männen emellertid inte får någon permission från sitt arbete att hålla uppsikt över landets gränser och vägspärrar. Under det andra världskriget försvan emellertid 300 svenskar spårlöst, och detta är handlingen om sex av dessa som utstationeras på gränsen till det naziockuperade grannlandet Norge.

Här handlar det inte så mycket om hjälteinsattser, istället fokuseras det på den emetionella biten och en rejäl dos spänning. Både iscensättningen och manuset levererar i symbios, och även om det lånats från liknande filmer känns Gränsen fräsch och egen. Den kalla likgiltigheten mot liv i krigets verklighet, och känslorna som drabbar soldater ute i fält är exempel två punkter som porträtteras väl.

Skådespelarnas insattser är emellertid något ojämna. Men trovärdigheten lyser ändå igenom eftersom dess karkatärer och band mellan varandra är så pass välsvarvade som de är. Gränsen känns äkta ,…Läs mer →

Jag ska inte säga att jag legat och vridit mig om nätterna i väntan på att Kate Winslet och Leo diCaprio ska älska på storbildsskärm igen. Men när Revolutionary Road lanserades blev jag faktiskt både nyfiken och nostalgisk av den återuppväckta gamla duon. Jag tillhör den kullen som var i 10-årsåldern när Titanic kom -97, som tapetserade väggarna med den nya söta killen och köpte nyckelringar och skit i all oändlighet. Men eftersom jag är en stor flicka nu så vill jag tro att det handlar om någonting annat den här gången… Kanske att när två skådespelare som fått sitt genombrott tillsammans väljer att spela mot varandra igen, så bådar det ofta gott. Eller, situationen blir: flipp eller flopp. I detta fallet blev utgången trevligt nog lycklig.

Filmen baseras på Richard Yates debutroman från 1961, en roman som jag inte var bekant med innan jag såg den filmatiserad. Däremot var jag bekant med filmens fabulösa regissör, Sam Mendes. Inte på Kate Winslets nivå då kanske, som under arbetet med Revolutionary Road fortfarande var hans fru (och mamma till hans…Läs mer →

Någonting jag verkligen uppskattar är när det märks att regissören och manusförfattaren inte underskattar publiken. Då menar jag inte genom att servera den en massa logiska kullerbyttor, ledtrådar omöjliga att följa eller ett överdrivet lekande med tid och rum. Snarare när man vågar ha ett lugnare tempo i berättandet, där tystnad eller tvekan kan betyda en massa för historien.
Med proffsig känslighet har regissören Håkon Liu gjort en både finstämd och järv film, ibland balanserande på gränsen till ett konstverk. Och det känns så himla…verkligt. Vi följer Kicki (Pernilla August), en vinlullig, oansvarig och känslomässigt handikappad kvinna i medelåldern som inte haft någon relation att tala om med sin sextonåriga son Victor (Ludwig Palmell) under de senaste tio åren. En resa till Taiwan tvingar fram ny kraft och handling, både inom deras relation och för dem individuellt. Även fast Kicki är en karaktär som gör mig både förbannad och besviken, är det samtidigt omöjligt att inte röras över hennes värdelösa försök att ha en fungerande relation till någon. Hon är så självcentrerad och styltig att man bara vill örfila upp henne, samtidigt som det verkligen går att…Läs mer →

Eftersom jag ser mest på skräck så var det en liten udda fågel som landade i PS3:an härom kvällen. Jag petade in Sex and the City 2 och satte mig till rätta med popcornskålen. Ettan tyckte jag var ett enda långt Sex and the Cityavsnitt utan filmkänsla men med värme och humor. Skulle det storslagna i att de åkte till ett exotiskt land göra 2:an mer filmisk? Svaret är nej, det är fortfarande som en tv-serie med ett förlängt avsnitt men så mycket sämre. Lättuggat och helt utan mening och djup.

Filmen tar vid strax efter förra filmen, Carrie är gift med sin Mr. Big men allt är väl inte rosenskimmer, Samantha kämpar med sina kunder och mot klimakteriet, Charlotte har två barn och är helt sönderstressad och Miranda är som vanligt överarbetad på sitt fina advokatsjobb. Tjejerna behöver semester, fly från allt. För hela livet är piss. Var tog deras livsbejakande gnäll vägen det som brukade ske över en cocktail med huvudena tätt ihop och sluta i ett stort garv?

Och flyr gör de till Abu Dhabi, Samantha har fått en inbjudan från en shejk som skall inviga ett hotell. Väl på…Läs mer →

Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.

Filmen är en skoningslöst nära skildring av en familj som tampas med alkoholism, fattigdom och utanförskap, men som samtidigt älskar varandra och gör sitt bästa, utan att det någonsin räcker. Barnen hamnar i ett ingenmansland mellan föräldrarnas fylla och bakfylla, där Leena (Tehilla Blad) gör allt hon kan för att hålla ihop sin och sin lillebror Sakaris (Junior Blad) vardag. Det är ett 70-talets Sverige skildrat naket och ärligt med alla de klassrelaterade problem som fanns, och fortfarande finns, brutalt synliggjorda.

Historien är berättad parallellt med Leenas vuxna liv, där hon spelas av Noomi Rapace, men är egentligen väl tilltagna återblickar under en process då Leena som vuxen ska försöka…Läs mer →

Januarimorgon -10, framför datorn. Med halvslutna ögonlock och uppenbart ointresse konstaterar jag att ännu en svensk komediserie har tv-premiär i helgen. Förhoppningarna är stora, tittarna förväntat många. Jag skummar rollistan. Bra stall med skådisar skulle den förvisso ha; Rheborg, Bornebusch, Herngren och Skäringer. Dock är det svårt att tagga till när ovan nämnda aktriser och aktörer figurerar i princip överallt just nu. Med andra ord; jag tittar inte.
Men det gör alla andra.Och så där lagom tjurigt sent kryper jag till korset, medan jag muttrar någonting ohörbart om svensk igenkänningshumor till dödsdagen och “det där förbannade Killing-gänget”.

Jag ser hela boxen i ett svep, hela säsong ett sväljer jag, och när den är slut är jag faktiskt rätt slut också. Mitt leende har under tiden stelnat så många gånger att jag glömt att räkna, jag vet liksom inte riktigt om detta är känslan efter en komedi eller en skräckfilm, och om det i så fall är en bra grej eller inte?

Anledningen till min ambivalens är nog flera. Det är hyfsat ovanligt med komediserier som driver med lattemorsor och grillande pappor, deras hetsande och tillkortakommanden. Oftare ser vi…Läs mer →

Ingen har väl missat att nomineringarna till Oscars-galan släppts? 27:e Februari har säkert sedan länge alla filmnördar och glam-älskare redan gjort markering i sina kalendrar och de som inte har det har med största sannolikhet antingen ingen kalender eller befinner sig i ett vegetabiliskt tillstånd. Oscarsgalan är film-eventet värt att se oavsett vilka filmer som är nominerande även om vi i år inte har mycket att klaga över.

Kommentarer känns väl i stort sett överflödiga, det som bör sägas har redan sagts och ni har säkert redan läst det. Trist som vanligt att inte alla filmer har hunnit haft premiär här i gråa Norden. Favoriseringen av boxningsfilmer med The Fighter som årets tungsvikts-contender fortsätter och det är kul att en animerad film som Toy Story 3 finns med bland de nominerade till Bästa film även om den kanske inte är värd det. Annars lär The Kings Speech plocka hem en del gubbar och likaså Darren Aronofskys Black Swan, även om jag håller tummarna för favoriten från Stockholms Filmfestival, den bioaktuella Winter’s Bone. Har ni inte sett den mästerligt intensiva men samtidigt lågmälda white-trash noiren, så kubba iväg och gör det nu.

Alla de nominerade hittar ni här.