Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med så jag såg fram emot att få se Psalm 21. En film med religion som tema med inslag av övernaturlighet låter ju som en bra grund för att få bli skrämd. Och med tanke på att Per Ragnar gjorde en strålande insats i Låt den rätte komma in, hade denna ju potential på skådespelarsidan i alla fall men tyvärr kommer filmen inte ens i närheten av Låt den rätte komma in.
En film som på omslaget gör reklam för att den är filmad i en enda tagning och utan klippning och som säger ”Paranormal activity, Rec och Blair Witch Project vare bara början. Vågare du se slutet?” gjorde mig grovt skeptisk och ”Baserad på en verklig händelse” (någon gång på 40-talet) gjorde ju inte saken bättre. Men eftersom Atlantic Film hade varit så snäll och skickat mig filmen var jag ju tvungen att se den. Jag kan väl inte påstå att den är ett under av originalitet men jag blev heller inte besviken.
Filmen har egentligen ingen större handling att tala om. En kvinna och hennes pappa åker till ett gammalt hus på landsbygden någonstans i Uruguay. En vän till familjen äger huset och det skall renoveras för försäljning och kvinnan och hennes far skall hjälpa till med detta. Åh så unikt med ett ödehus tänker man givetvis och bland det första kvinnan gör är att ta av sig kläderna något som var svårt att inte sitta och ironisera över.
Huset verkar inte ha någon ström och fönstrena är igenspikade så att ytterst lite ljus sipprar in, allt ljus…Läs mer →
Skräckfilmer har redan innan rönen om global uppvärmning och annalkande miljökatastrofer varit i förkanten i argumentation att människan borde ta ett-jävla-steg-tillbaka från Moder Natur. Är vi inte och petar i DNA-koder eller häller gift i vatten så det skapas blodtörstiga mutanter så är vi där och campar och har oss så nu får det vara nog verkar rätt många manusförfattare vara överens om.
Till följd av detta lägger Long Weekend lägger upp en klassisk passning med ett urbant par med camping-grejer för tusentals kronor som ska åka ut i vildmarken för att pyssla om sitt sargade förhållande. Japp, de tar med hunden också. Filmens början bjuder på ytterst få originalitets-poäng men ju mer tiden går och Jim Caviezels (ja, Jesus från Passion of the Christ) och frun Claudia Carvans getaway blir ett helvete desto bättre blir det. Båda två är suveräna i sina roller som två osympatiska, cyniska och moderna människor vars hopp om att en trip till de ursprungliga energierna skulle hjälpa dem, men visar sig orsaka det helt motsatta.
Tyvärr följer inte de yttre omständigheterna samma logiska bana som det starka emotionella dramat. Ett par Lost-liknande oförklarliga fenomen mot slutet tar udden från…Läs mer →
Är du en av dem som sitter förbittrad över hur din släkt inte förstår hur du kan vara vegitarian när det serveras julskinka, vars klappar alltid är mjuka och ser granen som förstorad kaktus som du vet att du kommer få bära ut? Som om det inte vore nog är det som en filmvärld slutit upp bakom idén att det är ”the most wonderful time of the year”, mod i barm, på listverse.com finns en lista över de tio bästa julskräckfilmerna - sätter säkerligen saker i perspektiv! Länken och några ytterligare tips hittar ni i resten av inlägget.
Listan kan ni läsa här. Personligen skulle slängt upp Gremlins som etta, och även om det inte är skräck så vill jag slå ett slag för lidelsen John McClane går igenom i den ultimata jul-actionrullen Die Hard.
Tycker man att det här verkar vara i blodigaste laget finns alltid klassikern Nightmare before Christmas och kanske även de två första Ensam Hemma-filmerna (ja, herre, de gjorde en trea och fyra också, förlåt dem) även om dom, tyvärr, i slutändan häller lite för mycket sirap över dig.
Hur många medeltidsfilmers trailers har inte startat med ”It was a dark age…” sällan har det dock stämt så väl in på en film som Black Death. Pesten har slagit i Europa och ridderligheten är, med allra största säkerhet död, eller i alla fall på god väg. Paranoian är ett faktum som går hand i hand med döden och vidskepelse på varsin sida. Den unga munken Osmund tvingas ifrån sin älskade som flytt ut i skogen. För att möta henne igen och komma bort från klostret åtar han sig uppdraget att leda en grupp legosoldater ledda av Sean Bean till en by som sägs ha övergivit gud för att bli skonade pesten.
Resan dit blir en historia som lånar mer än ett blad från Conrads Mörkrets Hjärta med mötet med döden som ständigt närvarande när männens egna skuggsidor uppdagar sig. Den tunga stämningen kryper på dig och filmens balanserar som klassikern i Rosens Namn mellan thriller och rysare. Det är en lyckad och blodig blandning med ett verklighetens ringens brödraskap, fördrivet från ideal med religionen som trasig moralisk kompass, i centrum
Titel:Black Death
Betyg: 
Format: DVD och Blu-Ray
[youtube…Läs mer →
2003 och 2005 släpptes 2 kortfilmer som fanns på youtube. Helt galna historier om hur man fångade en tomte och hur man hanskades med tomtar. Jag som är aningen julhatande tokälskade dessa filmer och fick idag höra att det kommit en långfilm. Det hade gått mig helt förbi. Så tack @pelles på Twitter som uppmärksammade mig efter att ha sett den på Stockholms filmfestival.
Kortfilmerna har en skön blandning mellan skräck och humor och om långfilmen ger mig lika trevlig känsla i magen som kortfilmerna ja då är det en ”måste-se-film”.
Här kan du se kortfilmerna.
Rare Exports Inc.
Rare Exports: The Official Safety Instructions
Trailer för den nya långfilmen Rare Exports: A Christmas Tale
Filmens internationella webbsida hittar ni här. Tyvärr har jag inte hittat något premiärdaturm för Sverige ännu men om någon av er läsare vet hojta till i kommentarerna så lägger jag till det.
Behöver du lite annan skräck lagom till julen så finns ju Santa’s Slay, Don’t Open Till Christmas, Silent Night, Deadly Night och Christmas Evil.
Redan när jag skrev recensionen för Saw VI visste jag att det skulle komma en Saw VII som sedemera blev Saw 3D. I förra recensionen skrev jag ”Snacka om att mjölka ur konceptet så mycket det bara går. Sexan slutar väldigt öppet och tydligt att här finns rum för en fortsättning men resten av grundberättelsen känns avslutad nu så vad kan de hitta på härnäst.” Och jag kan väl lite besviket säga, nada, zip, zero. Innerst inne hade jag hoppats på att Saw 3D skulle vara så mind-blowing som affischen försökte ge sken av men tyvärr nådde inte ens 3D-effekterna dit.
Jag lämnade biosalongen med blandade känslor, jag har verkligen älskat den torture-porn som Saw-serien har bjudit på och ja tortyrscenerna i filmen är läskiga, mitt sällskap fick stå ut med att jag greppade tag i honom under dem och ibland ville jag bara blunda. Men mellan de scenerna saknades allt det jag älskat med de tidiga Saw-filmerna, leken med orden, leken med semantiken, möjligheten att reflektera över livet och dess skörhet och testa den egna viljan att få livet tillbaka.
I denna film har man helt lämnat det konceptet bakom…Läs mer →
I Teenage Mutant Ninja Turtles var Splinter en muterad råtta med grymma ninjakunskaper. I filmen Splinter finns ett minst lika dödligt monster, bara lite mindre feng-shui och mentorskap. Och med monstret i vägen punkterar det, bostavligen, planerna för både två jubliuems-firande turturduvor och ett kriminellt par på flykt. Tillsammans hamnar de fyra de på en bensinmack där de tvingas barrikadera sig med det alltjämt växande hotet utanför.
Det går en bra monsterfilm på ett dussin dåliga. Hurvida det är slumpmässigt hur den formeln uppstår står kvar att se. Det hela är ofta en fråga om orginalitet där Hajen har varit standardformat sen den kom way back in the 70′s. Splinter ligger bland dom halvbra. Men de små stegen med orginalitet faller på ett standardmässigt manusarbete. Jag ger ett stort plus för ett innovativt monster även om du aldrig blir speicellt rädd för det och ett okänt skådespelargäng med lite jävlaranamma. Synd nog så blir aldrig spänningen i den lilla besinmacken speciellt hög och Splinter lär hamna bland monstren som var bättre på papret än på duken.
Titel:Splinter
Betyg: 
Format: DVD
Fyra sammanvävda skräckhistorier tar sig plats i en stad under Halloween. En flicka utklädd till rödluvan letar efter någon att dela sin Halloween med och hittar fel man, några barn undersöker legenden om en försvunnen skollbuss, en familjefar faller in i rollen som seriemördare och någon gillar inte att man bryter mot Halloweens regler. Som en helgjuten skräcknovell-samling av typen du plöjde som 12-åring.
Regissören Michael Dougherty har hjälpt producenten till Trick ’r Treat, ingen mindre än Bryan Singer, med ett gäng gedigna skrivinsatser som X-Men 2 och visst är det intressant med en slags skräckfilm-multiplot. Långt ifrån allt skrämmer brallorna av en, men filmen är gjort med gott mod och typen av distanserad respekt för skräckgenren som man ser när Sam Raimi lägger manken till. Hoppandes fram i tiden med de olika historiernas karaktärer i bakgrunden blir filmen ett kusligt pussel som garanterat underhåller.
Titel:Trick ‘r Treat
Betyg:
Format: DVD
När Kaviar byter förpackning byter man sällan ut innehållet, det är samma gamla hederliga kaviar. När en film, i det här fallet en skräckfilm, hittar en hyfsat ny fräsch form som hoppas jag nånstanstans tvärtom – att man ska uppdatera innehållet också. Det gör man inte, skräckfilm är alltså inte som kaviar – den mår bra av att förnyas alltigenom.
Om jag inte tappat bort er vid märkliga liknelser så förklarar jag vidare vad jag menar här. Home Movie är tyvärr en just så ordinär historia att det blir tråkigt. Det handlar om en familj med två 10-åriga tvillingar som uppför sig ungefär som psykade barn i filmer alltid gör – är ovanlig tysta, dyker upp bakom sina föräldrar utan att märkas och dödar djur på skoj. Föräldrarna är märkligt naiva inför det faktum att deras barn hunnit bli tio år och fortfarande visar uppenbara tecken på personlighetsstörningar, vilket inte blir mindre märkligt av att modern är psykolog.
Roligare är alltså formen när man berättar filmen genom vad som ska ses som vanliga hemmavideofilmer. Tyvärr vågar inte regissören tillika manusförfattaren Christopher Denham ändra mycket mer än just estektiken som handkameran för med dig och illusionen bryts alltför ofta av voice-overs som vittnar om efterredigering. Denham försöker i…Läs mer →
