Recension: Long Weekend
Skräckfilmer har redan innan rönen om global uppvärmning och annalkande miljökatastrofer varit i förkanten i argumentation att människan borde ta ett-jävla-steg-tillbaka från Moder Natur. Är vi inte och petar i DNA-koder eller häller gift i vatten så det skapas blodtörstiga mutanter så är vi där och campar och har oss så nu får det vara nog verkar rätt många manusförfattare vara överens om.
Till följd av detta lägger Long Weekend lägger upp en klassisk passning med ett urbant par med camping-grejer för tusentals kronor som ska åka ut i vildmarken för att pyssla om sitt sargade förhållande. Japp, de tar med hunden också. Filmens början bjuder på ytterst få originalitets-poäng men ju mer tiden går och Jim Caviezels (ja, Jesus från Passion of the Christ) och frun Claudia Carvans getaway blir ett helvete desto bättre blir det. Båda två är suveräna i sina roller som två osympatiska, cyniska och moderna människor vars hopp om att en trip till de ursprungliga energierna skulle hjälpa dem, men visar sig orsaka det helt motsatta.
Tyvärr följer inte de yttre omständigheterna samma logiska bana som det starka emotionella dramat. Ett par Lost-liknande oförklarliga fenomen mot slutet tar udden från…Läs mer →
Redemption hette Red överallt annars och är en av de mer obegripliga titelbyten som skett vid svensk dvd-lansering. Lika obegripligt är det för varför man någonstans i produktionen bytte regissören Lucky McGee (vars May med Angela Bettis från 2002 är en av 2000-talets bästa skräckfilmer punkt slut) mot den danske tv-regissören Trygve Alistair Diesen. Red lider, med största sannolikhet, av kaoset som lär skett under produktionen.
Åh, hur kul det är när filmer ges titlar så tacksamma att öppna recensioner med. Not Forgotten är filmen du mest av allt kommer vilja glömma, eller snarare med största sannolikhet kommer glömma. Den här thrillern med övernaturliga inslag om en far och mor vars 12-åriga dotter försvinner i en stad på gränsen till Mexico är en illa gjort piñata som lovar så mycket men spricker på en gång och visar sig innehålla, ja, ingenting.
Hur många medeltidsfilmers trailers har inte startat med ”It was a dark age…” sällan har det dock stämt så väl in på en film som Black Death. Pesten har slagit i Europa och ridderligheten är, med allra största säkerhet död, eller i alla fall på god väg. Paranoian är ett faktum som går hand i hand med döden och vidskepelse på varsin sida. Den unga munken Osmund tvingas ifrån sin älskade som flytt ut i skogen. För att möta henne igen och komma bort från klostret åtar han sig uppdraget att leda en grupp legosoldater ledda av Sean Bean till en by som sägs ha övergivit gud för att bli skonade pesten.
.jpg)
Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö..jpg)
I en grådassig brittisk stad har två affärsmän tagit fram en lek att dryga ut tiden med - ett spel på liv och död där ett utvalt offer får 12 timmar att hålla sig gömd med 12 000 pund i potten om denne lyckas. Sean MacDonald sitter i skiten med en syster som är skyldig fel folk pengar och och en kompis som pushar på prostitution, omedveten om risken när antar han utmaningen från de två männen.
Att få se Renée Zellweger i en rysare var lite oväntat men hon gör sin roll utomordentligt bra. Filmen behandlar ont och gott på ett klassiskt rysarmanér. Men jag tycker det går lite över styr, det blir lite för mycket, tillslut skrattar jag bara.
Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.
I dagarna kommer stjärnorna från fenomenet Twilight hit till huvudstan. Jag är osäker på om Robert Pattisson är med. Kanske förstår man om han vill tona ner sin roll som flickidol efter att det släpps en såhär hutlös hyllning till honom – bara titeln liksom, ”Robsessed”. Det finns skönare sätt att bli en ikon på.
Varför döpa om en film med en fullt fungerande engelsk titel (The Thaw) till nåt som låter som en travhäst? Inte helt relevant för sammanhanget kanske förutom att det är en av de räddningarna jag vill se för den här filmen. Det är jobbigt att ständigt bli beviken. Jag älskar ju den den här typen av historier i stil med ”nåt har varit nedfruset sedan länge, plötsligt tinas det, kaos uppstår”. Några av de bästa Arkiv X-avsnitten byggde ju på det.