Mörk och stämningsfylld film som jag tyckte bra om. Den är stundtals brutal och de grymheter som filmens hjältinna utsätts för är vidriga. Att David Fincher gör detta så hardcore tycker jag är positivt och det ger filmen ett allvar och en spänning värdig en gedigen thriller. Redigeringen belönades tydligen med en Oscar men jag tycker det går lite väl fort ibland. (Läs mer…)
Skräckfilmer har redan innan rönen om global uppvärmning och annalkande miljökatastrofer varit i förkanten i argumentation att människan borde ta ett-jävla-steg-tillbaka från Moder Natur. Är vi inte och petar i DNA-koder eller häller gift i vatten så det skapas blodtörstiga mutanter så är vi där och campar och har oss så nu får det vara nog verkar rätt många manusförfattare vara överens om.
Till följd av detta lägger Long Weekend lägger upp en klassisk passning med ett urbant par med camping-grejer för tusentals kronor som ska åka ut i vildmarken för att pyssla om sitt sargade förhållande. Japp, de tar med hunden också. Filmens början bjuder på ytterst få originalitets-poäng men ju mer tiden går och Jim Caviezels (ja, Jesus från Passion of the Christ) och frun Claudia Carvans getaway blir ett helvete desto bättre blir det. Båda två är suveräna i sina roller som två osympatiska, cyniska och moderna människor vars hopp om att en trip till de ursprungliga energierna skulle hjälpa dem, men visar sig orsaka det helt motsatta.
Tyvärr följer inte de yttre omständigheterna samma logiska bana som det starka emotionella dramat. Ett par Lost-liknande oförklarliga fenomen mot slutet tar udden från…Läs mer →
Redemption hette Red överallt annars och är en av de mer obegripliga titelbyten som skett vid svensk dvd-lansering. Lika obegripligt är det för varför man någonstans i produktionen bytte regissören Lucky McGee (vars May med Angela Bettis från 2002 är en av 2000-talets bästa skräckfilmer punkt slut) mot den danske tv-regissören Trygve Alistair Diesen. Red lider, med största sannolikhet, av kaoset som lär skett under produktionen.
Berättelsen är en klassisk Amerikansk historia om den äldre vita ex-militärens strid mot en ny värld av moralisk dekadens och ett system som sviker honom. Brian Cox, som annars skapat sig en nisch i att spela corporate bad-guy spelar här Avery Ludlow som blir berövad sin sista familjemedlem, hunden Red, när ett par ungdomar rånar honom. Hans kamp för försoning följer en väl utstakad väg mot en våldsamt klimax men rör sig i drama-hastigheter. Det håller tyvärr inte när Cox ,och hans porträtt av en man vars hopp om upprättelse sporras av hans egna spöken, är det enda som fungerar i en film där övriga karaktärer är schabloner som inte övertygar någon. Märkliga musikval, ett uruselt foto gör också att filmen ligger flera nivåer under sin kanske inte suveräna men väl goda potential att bli en bra film. Här finns, tyvärr, nog ingen chans på upprättelse.
Titel:Redemption
Betyg: 
Format:
Åh, hur kul det är när filmer ges titlar så tacksamma att öppna recensioner med. Not Forgotten är filmen du mest av allt kommer vilja glömma, eller snarare med största sannolikhet kommer glömma. Den här thrillern med övernaturliga inslag om en far och mor vars 12-åriga dotter försvinner i en stad på gränsen till Mexico är en illa gjort piñata som lovar så mycket men spricker på en gång och visar sig innehålla, ja, ingenting.
Filmen har en säljpunkt och det är Simon Baker, känd från The Mentalist på tv, i huvudrollen. Egentligen borde det vara Paz Vega, som fick sitt genombrott som den svärande ultravåldsbenägna Hit-Girl i Kick-Ass tidigare i år, som spelar hans dotter. Både gör ett helt ok jobb, ja, taget från vad de har att jobba med, Paz Vega är coolare rent allmänt.
Filmen faller på en regi tafflig som en 14-årig unge på sin första dejt. Allt av vikt och intresse följs antingen aldrig upp eller är underutvecklat. Det är som manusets skrivits efter hand filmen har gjorts och ingen visste hur den skulle sluta för i slutändan står du och undrar varför du fick veta allt det här om folk i sista halvtimmen. Antagligen något av…Läs mer →
Hur många medeltidsfilmers trailers har inte startat med ”It was a dark age…” sällan har det dock stämt så väl in på en film som Black Death. Pesten har slagit i Europa och ridderligheten är, med allra största säkerhet död, eller i alla fall på god väg. Paranoian är ett faktum som går hand i hand med döden och vidskepelse på varsin sida. Den unga munken Osmund tvingas ifrån sin älskade som flytt ut i skogen. För att möta henne igen och komma bort från klostret åtar han sig uppdraget att leda en grupp legosoldater ledda av Sean Bean till en by som sägs ha övergivit gud för att bli skonade pesten.
Resan dit blir en historia som lånar mer än ett blad från Conrads Mörkrets Hjärta med mötet med döden som ständigt närvarande när männens egna skuggsidor uppdagar sig. Den tunga stämningen kryper på dig och filmens balanserar som klassikern i Rosens Namn mellan thriller och rysare. Det är en lyckad och blodig blandning med ett verklighetens ringens brödraskap, fördrivet från ideal med religionen som trasig moralisk kompass, i centrum
Titel:Black Death
Betyg: 
Format: DVD och Blu-Ray
[youtube…Läs mer →
.jpg)
Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö.
Butlers galenskap och geni känns aldrig genuint och Foxx cyniske advokat blir i slutändan inte speciellt mycket mer sympatisk. Kanske trodde de inte själva på de roller de fick spela? Kanske blev den uppvisade ambivalensen för karaktärerna lika tydlig för dem som för oss tittare? Ska vi hålla på en man vars hämdbegär sträcker sig till tortyr och ett extremt tänjande av vem kan räknas som…Läs mer →
.jpg)
I en grådassig brittisk stad har två affärsmän tagit fram en lek att dryga ut tiden med - ett spel på liv och död där ett utvalt offer får 12 timmar att hålla sig gömd med 12 000 pund i potten om denne lyckas. Sean MacDonald sitter i skiten med en syster som är skyldig fel folk pengar och och en kompis som pushar på prostitution, omedveten om risken när antar han utmaningen från de två männen.
Vad som följer är en fruktansvärt linjär chase-film vars spänningsmoment vi sett i 100-tals filmer. Sean får gömma sig i på toalettbås med mördarna är utanför, han springer från trappor och tvingas hoppa mellan tak och på det stora känns filmen som den genomnsnittliga jakt-scen utdragen till en långfilm. Mördarna ska återspegla kapitalismens cyniska människonsyn och Sean blir offret från samhälletsbotten men politiken i filmen faller lika platt som den onda snubbens slutreplik. Skådespelarna gör ett bra jobb med att springa men inte mycket mer än så. Kanske har jag efter Bourne-trilogin blivit kräsen med folk som leker katt och råtta och med det så jagar New Town Killers inte hem många poäng.
Att få se Renée Zellweger i en rysare var lite oväntat men hon gör sin roll utomordentligt bra. Filmen behandlar ont och gott på ett klassiskt rysarmanér. Men jag tycker det går lite över styr, det blir lite för mycket, tillslut skrattar jag bara.
Vi får träffa Emily (Renée Zellweger) en engagerad socialarbetare som vill barnens bästa, som dagligen arbetar med att försöka hjälpa trasiga familjer. Hon har 38 öppna fall på sitt skrivbord och när chefen kommer kommer med ett 39:e fall suckar hon uppgivet och tar emot. Ett fall hon kommer att ångra att hon engagerar sig i. För engagerad blir hon, så till den milda grad att hon känner sig nödgad att ta emot barnet i sitt eget hem under en utredning. Det var inte så smart kan man väl lugnt säga.
En ond kraft släpps loss och Emily får stora problem att värja sig. Men jag tappar intresset efter lite mer än halva filmen, det blir så mycket upprepningar och löjliga händelser att jag inte ens lockas att se extramaterialet. Borttagna scener borde jag kanske se, kanske finns nyckeln till filmen där. Min sambo däremot tyckte den var…Läs mer →
Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.
Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →
I dagarna kommer stjärnorna från fenomenet Twilight hit till huvudstan. Jag är osäker på om Robert Pattisson är med. Kanske förstår man om han vill tona ner sin roll som flickidol efter att det släpps en såhär hutlös hyllning till honom – bara titeln liksom, ”Robsessed”. Det finns skönare sätt att bli en ikon på.
Den här boxen består av en 70 minuter lång dokumentär i samma stil som det som aldrig slutar gå på kanalen E!. Ett gäng människor som i bästa fall träffat Pattison en gång på gatan bildar en kör av uttalanden som stödjer bilden dokumetnären vill bekräfta: Pattison är ödmjuk, duktig och skitnsnygg. De personer som verkligen är av intresse till exempel de som delat rampljuset i och med genombrottet i Twilight-serien ,och inte minst Pattison själv, lyser, likt en glittrande vampyrkropp, med sin frånvaro.
Det andra vi får är den BBC-producerad tv-filmen ”Tha Haunted Airman” där Robban spelar en pilot som kommer hem från 2:a världskriget i rullstol och shock-skada. Sjukhuset blir ett fängelse och gränserna mellan verklighet och mardröm suddas sakta ut. Låter ju som det finns nåt att skådespelarmässigt bita i här, eller hur? Tyvärr kan jag riktigt medstämma i de hyllningar som kom i dokumentären. Robert Pattisson ser ungefär lika moloken ut i alla bilder, får lite panik…Läs mer →
