Kategoriarkiv: I fokus

Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.

Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.

Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.

Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →

Åh, Don Draper… Aldrig har väl ett regelrätt svin varit så tilldragande som du.
Draper, är en otrogen, självgod, arrogant lögnare som bossar friskt med både familj och anställda på Sterling Cooper Advertising Agency. Tillsammans med sina kollegor och anställda driver han olika kampanjer för diverse storföretag, samtidigt som han hinner med en tre, fyra älskarinnor, familjeliv och tre paket cigg om dagen. Alltid parat med en snygg drink i andra handen och ett arrogant leende på läpparna. Suck.

Serien börjar ganska makligt, men kommer igång under tredje skivan i boxen om fyra. Dock är jag osäker på ifall det mest beror på att jag mjuknat lite ungefär då. Till en början kan jag nämligen inte sluta störa mig på hur sjukt karaktärerna beter sig. Sånt ignorant, dekadent, sexistiskt och lögnaktigt beteende har jag aldrig tidigare sett på min television!, vill jag skrika och snörpa på munnen. (Trots att jag råkat se både Kungarna av Tylösand och Paradise Hotel ett antal gånger i mitt liv).

Jag känner mig som…Läs mer →

Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.

Filmen är en skoningslöst nära skildring av en familj som tampas med alkoholism, fattigdom och utanförskap, men som samtidigt älskar varandra och gör sitt bästa, utan att det någonsin räcker. Barnen hamnar i ett ingenmansland mellan föräldrarnas fylla och bakfylla, där Leena (Tehilla Blad) gör allt hon kan för att hålla ihop sin och sin lillebror Sakaris (Junior Blad) vardag. Det är ett 70-talets Sverige skildrat naket och ärligt med alla de klassrelaterade problem som fanns, och fortfarande finns, brutalt synliggjorda.

Historien är berättad parallellt med Leenas vuxna liv, där hon spelas av Noomi Rapace, men är egentligen väl tilltagna återblickar under en process då Leena som vuxen ska försöka…Läs mer →

Januarimorgon -10, framför datorn. Med halvslutna ögonlock och uppenbart ointresse konstaterar jag att ännu en svensk komediserie har tv-premiär i helgen. Förhoppningarna är stora, tittarna förväntat många. Jag skummar rollistan. Bra stall med skådisar skulle den förvisso ha; Rheborg, Bornebusch, Herngren och Skäringer. Dock är det svårt att tagga till när ovan nämnda aktriser och aktörer figurerar i princip överallt just nu. Med andra ord; jag tittar inte.
Men det gör alla andra.Och så där lagom tjurigt sent kryper jag till korset, medan jag muttrar någonting ohörbart om svensk igenkänningshumor till dödsdagen och “det där förbannade Killing-gänget”.

Jag ser hela boxen i ett svep, hela säsong ett sväljer jag, och när den är slut är jag faktiskt rätt slut också. Mitt leende har under tiden stelnat så många gånger att jag glömt att räkna, jag vet liksom inte riktigt om detta är känslan efter en komedi eller en skräckfilm, och om det i så fall är en bra grej eller inte?

Anledningen till min ambivalens är nog flera. Det är hyfsat ovanligt med komediserier som driver med lattemorsor och grillande pappor, deras hetsande och tillkortakommanden. Oftare ser vi…Läs mer →

Ingen har väl missat att nomineringarna till Oscars-galan släppts? 27:e Februari har säkert sedan länge alla filmnördar och glam-älskare redan gjort markering i sina kalendrar och de som inte har det har med största sannolikhet antingen ingen kalender eller befinner sig i ett vegetabiliskt tillstånd. Oscarsgalan är film-eventet värt att se oavsett vilka filmer som är nominerande även om vi i år inte har mycket att klaga över.

Kommentarer känns väl i stort sett överflödiga, det som bör sägas har redan sagts och ni har säkert redan läst det. Trist som vanligt att inte alla filmer har hunnit haft premiär här i gråa Norden. Favoriseringen av boxningsfilmer med The Fighter som årets tungsvikts-contender fortsätter och det är kul att en animerad film som Toy Story 3 finns med bland de nominerade till Bästa film även om den kanske inte är värd det. Annars lär The Kings Speech plocka hem en del gubbar och likaså Darren Aronofskys Black Swan, även om jag håller tummarna för favoriten från Stockholms Filmfestival, den bioaktuella Winter’s Bone. Har ni inte sett den mästerligt intensiva men samtidigt lågmälda white-trash noiren, så kubba iväg och gör det nu.

Alla de nominerade hittar ni här.

Sveriges enda myndighet som jobbat med att försöka avveckla sig själv har nu lyckats. Censuren, eller Statens Biografbyrå som det gentligen heter, har från och med den första januari i år fråntagits sin möjlighet att i förhand förbjuda offentlig visning av filmer för vuxna samt att förhandgranska dessa. Åldersgränserna på bio kommer dock finnas kvar men det blir istället Medierådet som ska ta hand om det, likväl blir det de som fortfarande ska kolla igenom film menade till barn och ungdomar.

Det innebär egentligen inte mycket i praktiken för oss som tittare och konsumenter. Byråns senaste klipp var i Scorseses Casino 1996 sen har saxen legat stilla.

Men man får komma ihåg att det är snabba puckar i medielandskapet. De äldre än mig minns säkert Studio S och våldsfilmsvågen på 80-talet som ledde till en moralpanik utan dess like med lagändringar som följd. Intresserade av detta kan med fördel beställa hem den nyligen släppta boxen om fenomenet, distrubuerad och sammansatt just av bolaget som döpt sig efter det ökända programmet.  Boxen innehåller förutom programmet som visades i SVT december 1980, sex av de diskuterade filmerna däribland Tobe Hopers Motorsågsmassakern och Dennis Donnellys Verktygsmördaren. Hugg in och länge leve…Läs mer →

Katherine Heigl fick sitt genombrott i Frey’s Anatomy och har därefter gjort vad som verkar vara ungefär samma film om och om igen, i alla fall om får gå dessa posters eller vad tror ni?

Känns som att ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” börjar bli lite tjatigt.

Om man ska tacka någon för ha knuffat actionfilmen framåt under 00-talet så lär Paul Greengrass bli ett av namnen på listan. Mannnen som ligger bakom de två senare installationerna i Bounre-serien och den hyllade skildringen av flyget United 93′s öde den 11:e september har gjort sig ett namn genom den skakiga handkamerans estetik och har en förmåga att skapa regnrocks täta scener i en en form av doku-actionsstil. Det är en mästerklass i intensitet när Jason Bourne (Matt Damon) i Bourne Ultimatum guidar Paddy Considines journalist genom en tågstation via en mobiltelefon, och ett bevis på att bra action inte nödvändigtvis mäts i antal explosioner. Paul Greengrass skulle antagligen kunna göra stor spänning av högskoleprovet om han så ville. 

Just nu går fortfarande Green Zone (även den med Matt Damon) på flera biografer. En lika intensiv och spännande historia som hans tidigare verk där Matt Damon spelar en Amerikansk soldat i den inledande fasen av U.S.A’s invasion av Irak som börjar ifrågasätta motiven bakom kriget. Spring och se och om inte plocka hem Bourne-trilogin, United 93 eller den tidigare Bloody Sunday. Bättre än det mesta.

Skarpa ögon kanske noterar att Alfred Hitchcock fått stå åt sidan, det beror helt enkelt på att han dels gjort så många filmer så att det blir en tvådelad artikel och att DVD-utgåvorna som finns i dag inte är något vidare kvalitetsmässigt och nya förhoppningsvis är på gång snart. Därför ägnas denna del åt en av Rysslands största regissörer genom tiderna: Andrej Tarkovskij.

Tarkovskij föddes 1932 och studerade till en början arabiska och musik innan han kom in på den ryska filmskolan VGIK. Där regisserade han kortfilmen The Killers, baserad på Hemingways novell.

Hans första långfilm blev den internationellt hyllade och mycket sevärda Ivans barndom, om Ivan som enbart är tolv år gammal, men tjänstgör som spion vid tyska gränsen. Hans barndom får ett abrupt slut när mor och syster skjuts av nazisterna inför hans ögon. Fadern stupade i kriget. Även om han fortfarande drömmer om de lyckliga åren innan kriget, är hämnden på tyskarna det enda av betydelse. Ivans barndom är en fasansfull krigstragedi serverad i vacker filmpoesi, där Tarkovskys expressionistiska bildspråk låter Ivans idylliska återblickar kontrastera mot det karga sönderbombade landskapet.

Ivans barndom

Efter det kom Den yttersta…Läs mer →