Konceptet för den nya Batman-filmens poster känns härligt apokalyptiskt och den ens lyckas nå till hälften av höjderna av det anarkistiska kaos Heath Ledgers legendariska Joker lyckades ställa till med i The Dark Knight så kommer väntan vara väl värd det.
Ja, sagt och gjort får man lov att säga om än något sent uppdaterat hör på bloggen. Två dagar efter hemkomst från ytterligheternas skog slog tre pojkar sig ner i soffan för att dra av de tre hittills släppta Wrong Turn-filmerna. För undertecknad som nånstans vid byxmyndig ålder sett den första filmen med en livrädd vän och för en lite mindre lång tid sen sett med roat leende sett andra filmen var det dags att omvärdera.
Såg att att en ny trailer för den kommande Tintin filmen dykt upp. Den mulipla ögonorgasm som teasern gav mig för någon månad sen gör sig påmind och minna värsta farhågor om ett styltigt CGI i stil med Polarexpressen ebbar ut.
De första 15 minuterna sitter jag lyrisk, påmind om alla de anledningar varför jag vid-6 års ålders stolt förklarade mitt drömyrke som ”film-görare”. Jag har varit hoppfull, som ni kanske märkt, kring reslutatet av Matt Reeves och Steven Spielbergs kärleksbarn som länge var höljt i dunkel. Allt detta kanske är så konstigt när många av filmerna jag är uppväxt med och som alltid kommer hålla mig nostaligisk kring hemmainspelade VHS med festavade etiketter var filmer där Spielberg hade ett finger med i spelet som Poltergeist och The Goonies.
Jag har ju under min vistelse uppe i norra Värmlands ödemarker faktiskt lyckats blogga men också byggt upp ett enormt behov att se lite hillbilly-skräck. Oavsett hur mycket jag älskar den här platsen i all sin avlägsenhet så ligger det ofrånkommligen viss känsla av Den Sista Färden över stället med hus prydda av älgskallar, milslånga grusvägar utan bebyggelse och en förkärlek till traditionella toner (dock är det inte banjo men dragspel som du bör utmana någon på här). (Läs mer…)
Det är dags att fånga upp några av de filmer vars trailers jag hojtat om tidigare härpå bloggen och först ut är X-Men: First Class. De första filmerna i serien bör räknar bland de bättre i superhjältegenren, men när regisörren Bryan Singer kastad in handuken och byttes ut mot farmalagsstolpskottet Brett Retner fintade serien bort sig själv och Retner har suttit på bänken sen dess. Ett par år senare, efter en rätt medioker Wolverine-rulle som mellanmatch, tar Matthew Vaugn (bakom Kick-Ass, som enligt mig var allt annat än kick-ass) upp bollen och träffar men skjuter högt över ribban.
Med en lovande värvning med både Michael Fassbender (som har begåvning och integritet nog att spela Teletubbie och ändå komma ur med hedern i behåll) och James McAvoy som filmens huvudkaraktärer Magneto respektive Charles Xavier fanns mycket plats för ett seriöst upplägg i en orgin-story som börjar på 40-talet och arbetar sig fram till 60-talet. Tyvärr försvinner mycket av allvaret i vad som blivit superhjälte-filmens gissel: att fördjupa sig i nyckelspelarnas historier eller mata på med så många, för de gapiga fansen välkända, namn som möjligt för att lättare kunna ge sig in i närkamper.
Filmen drar sig åt det senare…Läs mer →
Även om det är lite väl sent att börja kötta inför Beach 2011 så finns det ju inget som hindrar dig från att se andra männsikor pumpa som galningar. Pumping Iron är dokumentären från 1977 mest känd för att innehålla en då, för merparten av världen, okänd Arnold Schwarznegger som snackar om hur att lyfta skrot är som att komma och att han därför lever världens bästa liv.
För några månader sen ställde jag frågar vad är Super 8 efter att teasern för J.J Abrams och Spielbergs samarbete släppts. Nu har mer än en trailer anlänt, filmen haft premiär i USA (men jag har inte läst några recensioner för jag tycker om att gå i ovisshet mot saker som låter, och ser, lite för bra ut).
Det är en hårfin gräns mellan att ljuga och att undvika sanningen och i den mån det finns ett moraliskt värde i något utav det så bör det senare vara att föredra. The Disapearence of Alice Creed gör just det, och med alla goda intentioner bakom så är det ett nöje att låta sig överaskas av sanningen.
Knuten vid en stolpe står en enögd man med krigsmålad torso. Han attackeras av två andra män och har ihjäl dem lika tyst som brutalt. De två sisttnämda adjektiven är de som förföljer oss filmen igenom. Ytterst fåordigt berättas, kanske inte så mycket en historia, som en resa utan egentligt mål, där den One Eye (Mads Mikkelsen) slår sig fri från sina plågoandar för att ta sig , ja, var?
