Etikettarkiv: Action

DVD-släppet för Iron Man 2 är ett av de större i år, med både en film och en utgåva som är ett enda stort publikfrieri är det inte svårt att förstå varför. Första filmen var en av de bättre superhjälte-filmatiseringarna på senare tid. Med en regissör (Jon Faverau) mer känd för sina komedier så blev Iron Man en film som lyftes mer av sitt goda humör, charmiga spel och kvicka repliker än grandiosa övertoner och tungt allvar.

I andra filmen får den alltid lika formsäkre Robert Downey Jr som Robert Stark a.k.a Iron Man möte av ingen annan Mickey Rourke som en rysk miljonär med egen hembyggd dräkt och ett par piskor som välter formel 1-bilar som de vore korthus. Ser ut som det framallt är Blu-Ray utgåvan som kommer äga med två skivor packade med extra-material med allt från interaktiva scener till sex stycken bakom-dokumentärer. Värt att lägga vantarna på?

Det har tagit nästan tio år för Harry Potter-filmerna en nå sin sista del. Utvecklingen har speglat sig i filmerna, de två första installationerna är en lättare familjeunderhållning medan vi allt sedan den fjärde filmen nått allt mörkare och större proportioner. Faktiskt så mycket större att den sjunde och slutgilitga delen delas upp två separata filmer. Vad kan vi då vänta oss av pojken som överlevdes sista äventyr?
Trailern erbjuder allt från storslagna bilder av vandringar, personliga draman  och så mycket episka duel-scener att man kan skapa religion på mindre. Mognaden kommer med åren och jag tror vi kan förvänta oss ett riktigt bra sista kalas. Kolla trailern här:

Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö.

Butlers galenskap och geni känns aldrig genuint och Foxx cyniske advokat blir i slutändan inte speciellt mycket mer sympatisk. Kanske trodde de inte själva på de roller de fick spela? Kanske blev den uppvisade ambivalensen för karaktärerna lika tydlig för dem som för oss tittare? Ska vi hålla på en man vars hämdbegär sträcker sig till tortyr och ett extremt tänjande av vem kan räknas som…Läs mer →

Snabba cash var en sådan där film jag hade höga förväntningar på. Jag lyssnade på boken Aldrig fucka upp och hade Snabba cash på ”att-läsa-listan”. Jag gillade Aldrig fucka upp och hade hört att Snabba cash var minst lika bra, bland annat sambon gillade den starkt.

När filmen släpptes på DVD valde jag att skaffa den, trots att inte boken var läst ännu. Stort misstag. Inte själva inskaffandet då utan att jag faktiskt såg på den. För det där var en sådan där film där man nog måste läsa boken först för att få ut något.

Jag hade fått intrycket att det skulle vara en actionfilm men oj vad jag bedrog mig, det var bla bla bla… hela tiden. Makte till pladdrande var det längesedan jag stötte på i en film och då har jag ändå läst i recensioner att man tyckte det var skönt med en film där bilderna fick tala istället för en massa dialog. Efter ca 30 minuter var jag så uttråkad att jag höll på att somna.

Sambon som läst boken hävdade efteråt att de dels ändrat en hel del och dels att massor saknas, allt det som…Läs mer →

Räck upp handen om ni känner igen konceptet omaka polispar som jobbar tillsammans. Stött och blött i en lång rad av Amerikansk actionfilmer så är det en genre som med en trött suck säger ”I’m too old for this shit” och när parodierna redan kommit och gått så är det väl dags för en hyllning, nej, förlåt…homage.
Den amerikanska buddy-filmen föddes nångonstans med Dödligt Vapen och blomstrade under åttiotalet. När Kevin Smith, som börjat gå allt längre ifrån den indie-bakgrund där han faktiskt gjorde bra filmer som Clerks och Chasing Amy, tar sin an sin första film där han inte skrivit manus själv hämtar han mycket från den gamla skolan. Syntig musik, småskaliga actionscener och ett evigt schabblande. Och skitsnack mellan två killar är Smiths hemma-arena, man kanske till och med skulle kalla honom mästaren av det även om det blir tydligt att han skriver det bättre själv (karln har för fasen en podcast där det enda han gör är att pratar om ingenting med sin vän och producent Scott Mosier i timmar)

Värre är det när det ska bli action, det blir tydligt att Smith är…Läs mer →

Doctor Strange är inte den coolaste katten i Marvel-stallet – okulta magiker är inte lika street-creddiga som någon som är stark, snabb och kan skjuta spindelnät. Inte heller är det väl helt problematiskt att försöka sälja in en ny trollkarl till kidsen när bara sitter och håller tummarna för unge herr Potter i väntan på de två avslutande filmerna i serien. Så när spelfilmen om den gode doktorn är planerad att få premiär 2012 får fansen hålla till godo med den här animerade rullen. 

Som vanligt när en superhjälte får en ny film går halva filmen åt att presentera hur karaktärena fick sina krafter vilket här blir en resa till Tibet och en läxa om att ”förvänta sig det omöjliga”. Sen brakar helvetet lös med otyglade gigantiska monster, onda krafter från andra dimensioner och förädare från egna sidan, ni vet. Kanske med en något mörkare ton än vad som är vanligt (filmen är från 11 år) men aldrig svårare än att passa sju årings mentala nivå. Jag kunde förstås inte se den med något anat än Amerikanska rösterna där jobbet sköttes av rutinerade röstskådespelare som anatagligen sagt ”Dark Forces” och ”Powers” mer…Läs mer →

Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.

Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →

Ok, så heta tjejer med vapen. Ett kultigt omslag. Massa övervåld. En lolitabrud med en mördar-jojo. Du tänkte säkert att du hade rätt många rätt här Rick Jacobson. Du fick ju faktiskt Stockholms Filmfestival att visa din film. Men hur tänkte dom? Hur tänkte du?

Rick, varför gjorde du inte porrfilmen du egentligen ville göra? Om din film hade bytt genre hade den kanske faktiskt kunnat ansetts som en bra produktion? Du har ju i alla fall ansträngt dig lite med en handling som hoppar i tiden och som ska få oss att undra vem som egentligen blåser vem. Men faktum är att ramhandlingen om en kupp och dess efterföljder känns lika krystad som Salem Al Fakirs medverkan i Melodifestivalen. Vi vet vad du egenligen är intresserad av.

Och okej, jag ger dig det, det är inte så att tjejer i för små kläder med vapen varit ett förlustkoncept i filmens historia men det här är löjligt. Du hade säkert kommit undan med att bara vara sexist om du skämtat till det lite, men en pretantiös sexist? Det ska inte vara möjligt att ta en sån här film på allvar ändå känns du som har trott att du kunnat balansera nån form smart-tillbakablicks-thriller med tits and…Läs mer →

Ingen bryr sig om Steven Seagal längre. Eller, jo, det gör man men inte om hans filmer. Efter att ha sett The Keeper tror jag inte att Seagal själv ens bryr sig faktiskt. Jag menar, han skrev ändå den här filmen, säkert med sig själv i åtanke för huvudrollen, så han hade väl egentligen alla möjligheter i världen att göra vad han ville? Axla nåt seriösare kanske? Men inte, antingen har Seagal blivit lat eller så är han uppfylld av stor självinsikt på ålderns höst. Han undviker med en höks precision alla möjligheter till karaktärsutveckling som skulle kräva skådespeleri, stoppar tvångsmässigt in den tidsmässiga andel av hans filmer som måste vara slagsmål och dissar till och med en sexscen med en yngre donna av anledning att han skulle kunna vara hennes far. Självinsikt eller inte, tjockare är han i alla fall.

Historien är plikttroget rutinmässig på det uslaste av vis. I en tämligen onödig öppningssekvens skjuts Seagals karaktär Roland Sallinger av sin korrumperade partner vid ett drogtillslag men överlever och blir sjukpensionär trots att han (i ett av de taffligaste montage jag sett) blir bättre och bättre på att kasta kniv igen. Han får som…Läs mer →

Av den tillfälliga biorepertoaren att dömma kommer antagligen jorden gå under på två sätt;  hela jorden brakar ihop och förstörs (som i Roland Emmerichs bioaktuella 2012) eller så blir folk galna och börjar käka varann som i Zombieland. Jag vågar säga att dom som har roligast medan det händer är personerna i den senare. Huvudkaraktären är Columbus (4:e regeln i Zombieland är att ha några förbindelser, därav inga riktiga namn) som spelas av Jesse Eisenberg som antagligen kommer ha en hel karriär i skuggan av Michael Cera om inte någon utav dem plastikopererar sig och gör kirurgiska ingrepp på stämbanden för fan så lika de är.

 Columbus är världens räddaste kille lever efter noggrannt uppsatta överlevnadsregler och en irriterad mage. På väg mot ett nytt hem hittar han Tallahasse (en briljant Woody Harrelson) som ser zombiedödandet som en sport och endast är på jakt efter den sista Twinkien (google it) och det omaka paret ger sig ut på en färd mot ett ofullständigt mål. På vägen träffar de två systrar som med all befriande cynism lurar sig genom landet i jakt på ett säkert ställe, men självklart fins det aldrig cynsim nog för attt undvika en kärlekshistoria.

Filmen…Läs mer →