Etikettarkiv: död

Maria Larssons eviga ögonblick var en film som överraskade mig. Jag brukar inte gilla svensk film speciellt mycket. Mikael Persbrandt är inte en av mina favoritskådisar men den här filmen gillade jag trots att den var långsam och bitvis grovkornig, sånt som brukar få mig att skruva på mig i soffan.

Maria Larsson är en ung arbetarkvinna som en dag vinner en kamera på lotteri. En kamera som blir liggande i gömmorna under många år. Maria har fullt upp med att sköta sitt hem, städa i en fin familjs hem och ta hand om sina barn i den ständigt växande barnaskaran. Hennes man Sigfrid Larsson är en hårt arbetande diversearbetare som har svårt att låta bli flaskan och andra kvinnor. En dag när pengarna verkligen tryter i hemmet bestämmer sig Maria för att sälja kameran men istället träffar hon på fotografen Sebastian Petersson, kallad ”Piff Paff Puff” som lär henne använda kameran och Marias sätt att se på livet förändras. Plötsligt ser hon det i bilder. Och jag som älskar att fotografera förstår precis hennes förändring, när man står och tittar på något, flyttar sig en bit och där, där är…Läs mer →

Vägen som baseras på romanen med samma namn av Cormac McCarthy (som även skrivit romanen bakom No Country for Old Men) var en film som helt hade gått mig förbi. En dag damp den ner i brevlådan och jag och sambon sprättade plasten på den några dagar senare. Ingen av oss visste vad som väntade, vi läste inte ens baksidetexten. Det enda lilla jag visste var att det var en dystopi, det tack vare en kommentar på min recension av Toffs bok: med kommentarer av Muham Bentson på pocketblogg.se. Att det är en dystopi kan även anas av omslaget, de ser riktigt härjade ut, det finns ingen himmel och i bakgrunden brinner det och ett evigt regn faller.

Vägen utspelar sig i en okänd framtid allt är fint och vackert, vanligt. En man (Viggo Mortensen) och hans fru (Charlize Theron) väntar barn och glädjs åt stunden som väntar. Men så händer något vi får aldrig riktigt veta vad, någon form av naturkatastrof slår ut allt, kanske är det klimatförändringen? Djuren och allt levande i naturen försvinner och nästan alla människor är borta och de få som är…Läs mer →

The Messenger heter i engelsk originaltitel Afterwords som jag nog tycker är en bättre titel på detta poetiska drama. Varför man väljer att döpa om en film till en annan engelsk titel när den släpps i Sverige är för mig  oförståeligt.

Temat i filmen är, hur underligt det än kan låta, det samma som i Saw-filmerna det handlar om att ta vara på livet och uppskatta det man har.

Precis som i Saw-filmerna så gäller det att lyssna och förstå semantiken allt rullas upp i förväg om man inte låter förutfattade meningar stå i vägen. Det gör filmen både intressant men förutsägbar. Lite som att läsa en pusseldeckare där vi som läsare får ledtrådar som poliserna ännu inte har och man bara väntar på att polisen skall pussla ihop allt rätt i rättan tid. Filmen blir därmed som ett drama med thrillerinslag.  Filmen ger även lite Final Destinationvibbar ibland och inledningen på filmen är mer än dramatisk och får en verkligen att vakna till. Vissa saker lämnas oförklarade vilket kan reta mig lite och i brist på extramaterial så finns inga bortklippta scener eller untervju med regissören hur de tänkt. Synd för det hade…Läs mer →

Tänk att försöka ta livet av sig, vakna och vara permanent skadad och snart skall dö av skadorna och då upptäcka att man vill leva. Precis så är det för Veronika i Veronika bestämmer sig för att dö. Hon får bara några dagar på sig att leva det liv hon själv vill leva.

Jag läste Paulo Coelhos Veronika bestämmer sig för att dö medan jag var i Abisko 2007. Det var en bok som grep tag i mig och lämnade många tankar. När jag sedan flera år senare såg att det skulle komma en film skrev jag genast upp den på listan över filmer jag ville se.  Som alltid när man har gillat en bok är det lite ångestladdat att se filmen, tänk om det skiljer sig allt för mycket från den egna bilden. Så det var med lite vånda jag stoppade DVD:n i PS3:an.

Filmen handlar om den vackra Veronika (Sarah Michelle Gellar) som inte finner någon mening med sitt liv. Det spelar inte någon roll att hon har ett bra jobb, massor med pengar och en underbar lägenhet.  Veronika ser helt enkelt ingen…Läs mer →

Skeleton Key verkar vara en film de flesta recensenter har sågat totalt så antingen har jag dålig smak eller så var jag väldigt trött när jag såg den för jag tyckte den var helt ok. Den var liksom lite lagom småotäck och jag hade då inte listat ut slutet på filmen på egen hand vilket är ovanligt när det är en skräckfilm.

Kate Hudson spelar sjuksystern Caroline som blir trött på hur döende behandlas på institutionerna och söker sig till privat hospicevård i ett hem istället. Hon har samvetskval för att hon själv var ute på vägarna med olika musikband istället för att finnas till hands när hennes egen pappa blev sjuk och dog.

Caroline får en plats hemma hos en familj som bor långt ute i ett träskområde utanför New Orleans. Bara trakten i sig är olycksbådande, mörka krokodilvatten, slingriga träd och ett stort skamfilat ensligt hus med mörka skjul på gården. Själv hade jag nog vänt på klacken direkt men inte kavata Caroline inte, det är väl samvetet som talar. Hon presenteras för mannen Ben (John Hurt) som drabbats av dubbelsidig stroke och har bara några månader kvar att leva och…Läs mer →

Seven Pounds är en film jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag tyckte om den när den var slut. Medan jag såg den kändes den lite seg och jag retade mig på Bens (Will Smith) ständiga bekymrade ansikte. Men efter filmen var det ändå en varm känsla i kroppen och blöta kinder. Vissa filmer kanske man måste ”genomlida” för att sen fundera på vad den gav.

Will Smith spelar ”Ben” som presenterar sig som skatteindrivare men är en mycket ovanlig sådan, han verkar mer vara ute på något personligt uppdrag. Ett där han kan lätta på den otroliga sorg och skuldkänsla som tynger ner hans liv. Något i hans bakgrund plågar honom, gör att hans liv inte längre går att leva i glädjens tecken. Det som jag uppfattar som irriterande med hans kroppsspråk och ständiga bekymmersamma min får sin förklaring så småningom.

Siffran 7 har en stark symbolik i filmen och titeln hänvisar till Shakespears Köpmannen i Venedig och man skulle nog kunna säga att detta är ett Shakespeardrama som utspelar sig i modern tid. Det är en sentimental film, man väljer att spela…Läs mer →

Hur nära vill man komma döden? Frågan ställs på sin spets i The Final Destination när du under en timme och 22 minuter får se människor bli genomborrade, krossade, imploderade etc. och blir det under illusionen om att bara vara några centimeter framför dig. Och som om du inte skulle nöja dig med att glo på folks bortgång får du förstås avbrott med allehanda skrot som emellanåt slängs mot dig i något slags kvasifysiskt försök att bryta den fjärde väggen och få dig att ducka.

 Det här är alltså death by 3-D vi snackar om men den enda nära-dödenupplevelsen jag lämnar biografen med är snarare den att vara kvävd av repetitiv slakt.

Ni kan säkert konceptet för Final Destination-filmerna vid det här laget; en tonåring får ett varsel om en sjukt spektakulär olycka och räddar en mängd människor från sitt öde när han lägger sig i Dödens plan (alltså Döden som ödesbestämd tingest mer än skelett med svart huva och lie) och flyr därifrån. Men Döden blir putt och börjar efter bästa förmåga fullgöra planen som den lilla snorungen satte käppar i hjulet för. Och nog är Döden kreativ när han ska ha…Läs mer →

Jag ser extremt sällan det som brukar kallas ”tjejfilmer” men Dirty Dancing har jag tappat räkningen hur många gånger jag sett den. Jag älskar dans och historien är bara för söt. Tårarna sprutar ur ögonen lika mycket varje gång jag ser filmens Johnny Castle lyfta Baby  i slutet. Varje gång man stod på ett dansgolv hoppades man att finna sin egen Johnny som svepte iväg en och tryckt sig nära nära i en ”dirty dance”.

Dirty Dancing blev Patrick Swayzes genombrott 1987 och nog den roll han förknippas med mest men han spelade även i filmer som Youngblood, Ghost och Donnie Darko samt tv-serien Nord och Syd.

Patrick Swayze blev endast 57 år gammal, tillslut tog cancern han kämpat emot hans liv.

Jag hoppas nu på en danshyllning a lá den Bounce gjorde för Michael Jackson fast med ett snyggt lyft och rullande höfter istället.