Recension: 127 timmar
Efter den hyllade bombastiska Bollywood-sagan Slumdog Millonaire var det rätt osäkert var regissören Danny Boyle skulle dra här näst. Han hade varit i rymden i den förbisedda Sunshine, utforskat det apokalyptiska London i 28 dagar senare och sett Edinburgh-scenens baksida i Trainspotting. Svaret som kommer med 127 timmar är att han valde ett ensamt, kallt och smärtsamt ställe men reste dit för att festa.
127 timmar är baserad på rätt fantastiska berättelsen Aron Ralston överlevde att berätta efter att han ensam fastnat med sin högra arm mellan väggen i kanjon och ett stenblock under ett äventyr i Utah. Jag spoilar inget för någon när jag säger att grundpremissen är att Ralston kapade sin arm för att komma loss – vad gör vi för att överleva?
I filmen porträteras Ralston av James Franco som går från klarhet till klarhet i vad han klarar av som skådis. Filmen, som till viss del förstås blir driven av Franco själv, skulle om så tillåtits, kunna varit en monolog – ett kammardrama mellan sängda stendörrar för en. Men som jag skrev, Boyle ville festa. Med split-screens, digitalkameror, sneda vinklar och stillbildsfoton så rejvar Boyle loss i en pumpade hyperaktiv värld som skulle kunnat komma från MTV:s arkiv anno 1994. Och nånstans där vill jag bara sträcka upp handen…Läs mer →
Sorry fantastiska 
Slumdog millionaire använder ett helt underbart sätt att berätta om ett livsöde och hur små detaljer i livet kan göra att man inte bara vinner en stor summa pengar utan även kärleken. Det är också en film om vänskap och brödraskap och livsval. Det är helt enkelt en stor film ihopbakad med ett lekprogram på TV.
Någonting jag verkligen uppskattar är när det märks att regissören och manusförfattaren inte underskattar publiken. Då menar jag inte genom att servera den en massa logiska kullerbyttor, ledtrådar omöjliga att följa eller ett överdrivet lekande med tid och rum. Snarare när man vågar ha ett lugnare tempo i berättandet, där tystnad eller tvekan kan betyda en massa för historien.
Jag var nog inte ensam om att tänka att maskinisten, eller vem det nu är som tonar upp ljuset i salongen vid filmens slut, skulle hejdat sig lite och låtit oss förbli i mörker ett tag till… För sällan har jag hört så många näsor snörvla tillsammans under eftertexterna. Sällan har det känts så befogat. För Svinalängorna är verkligen ingen popcorn-film. Man sitter där man sitter och i slutet känns det som att man blivit överkörd av en lastbil.
Precious var en av förra årets stora filmer (no pun intended), och drog hem priser och kritikernas övervägande positiva röster vartän den färdades. Historien om Precious - ett maskrosbarn om det någonsin funnits ett, borde egentligen omöjligt kunna landa på den ljusa ton den gör. Utsatt för incest av sin far, psykisk och fysisk misshandel från sin mor och med växande problem i skolan håller Precious sig flytande med hjälp av dagdrömmar om ett liv i strålkastar ljusen, för att ständigt bli väckt av att asfalten gör sig påmind.
Det har tagit nästan tio år för Harry Potter-filmerna en nå sin sista del. Utvecklingen har speglat sig i filmerna, de två första installationerna är en lättare familjeunderhållning medan vi allt sedan den fjärde filmen nått allt mörkare och större proportioner. Faktiskt så mycket större att den sjunde och slutgilitga delen delas upp två separata filmer. Vad kan vi då vänta oss av pojken som överlevdes sista äventyr?.jpg)
Hunger är film om viljekraft, uthållighet och moraliska val, samma teman som präglar det filmiska hantverket historien återlivas igenom. I båda fallen finns inga genvägar att ta, lika obeveklig som Michael Fassbenders karaktär Bobby Sands är i sin hungerstrejk lika orubblig är regissören Steve McQueen i att låta bilderna tala för sig själva. Det är film där talet förs i tystnad men där kommentarerna kring ett systematiskt våld och lidelsen för övertygelse för alltid kommer ringa i dina öron och etsa sig fast på dina näthinnor.
Jag kanske är partisk när jag skriver den här recensionen. Det är svårt att inte bli lokalpatriotisk över en film som Smala Sussie, som står upp och ut och förärar Värmland med en riktig kultklassiker. Den har blivit ihågkommen för musiken, replikerna och de skruvade karaktärerna med en självklar spotlight på Pölsa – mannen som flydde in i filmens värld, monumentalt byggd som ett rödvit-stuga i våra hjärtan av Björn Starrin. Men i en liten sjö med en anka i lyser också en tragisk historia som förtjänar ett större erkännande.