Etikettarkiv: drama

Det finns människor vars dygn konsekvent verkar snitta på 48 timmar, som hinner peela sig i duschen varje dag och som inte äger en enda kalsong med nopror och trötta resår. En sådan människa är Tom Ford.

Tom Ford regisserade, producerade och författade manuset till A Single Man, baserat på Christopher Isherwoods roman från 1964 (utgiven i Sverige 2005), samtidigt som han grundade sitt eget märke och startade sitt produktionsbolag Fade to Black. Bara tanken på detta gör mig småsvettig och undrandes om det är något fel på en annan vars hela dag kan gå åt till att tvätta de där nopriga underkläderna. Ford är alltså knappast en man som bygger på ens självkänsla, dock en spännande sådan. Och med rötterna djupt nere i modehusen Gucci och Yves Saint Laurent allra heligaste är det inte underligt att A Single Man är en kakafoni i vackra män (och kvinnor) med fantastiska kläder.

Det hade lätt kunnat stanna där också om inte denna multitalang även ville berätta en kärlekshistoria mellan klädbytena. En passionerad och nedhyschad sådan, då gaykärlek inte var så jättepoppis i 60-talets Los Angeles. Filmen tar vid i slutet, då det ofattbara redan har inträffat.…Läs mer →

Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.

Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →

Humorgruppen Grotesco gjorde i första säsongen av sin tv-serie ett brilliant avsnitt kallat Multiplot. Avsnittet avslutades med en låt med samma titel och innehöll textraden ”Nån är ledsen, nån är glad, allt är inte svart och vitt”. Självklart anspelar både låten och avsnittet på den genre av filmer där ett antal parallellhandlingar utspelas för att på något sätt bindas ihop. I sina mest lyckade stunder får man fram något i stil med Babel, i mindre lyckade något som Powder Blue.
Powder Blue är inte absolut inte genomdålig. Tvärtom är en av inledningsskevenserna där Ray Liottas före detta yrkesmördare går ner i havet löjligt snygg och höjde mina förväntningar enormt mycket. Men allt eftersom karaktärer och den schyssta skådespelarensemblen med bland andra Forest Whittaker, Jessica Biel och Patrick Swayze i sin sista roll rullas upp så faller också intresset.

Whittaker är förstås som alltid ruggigt bra och Biel växer lite till i mina ögon problemet är bara att deras karaktärer, och de flesta andra med dem, blir för tunga och frampressade (en präst som försöker betala en transvestit att skjuta honom så han skall slippa sina skuldkänslor inför sin frus död respektive en heroinsnortande ensamstående mamma som…Läs mer →

Ambitiösa krigsskildringar är bra. Kompromisserande krigsskildringar inte lika bra. Den här ryska produktionen faller på det senare. Med belägringen av den Ryska staden under WW2 som bakgrund, utspelar sig en historia om hur en trodd omkommen Brittisk reporter(Mira Sorvino) kämpar för sin överlevnad i en allt mer tilltagande anarki. 

I ett försök till att vara så EPISK som möjligt väver man in på tok för många bikaraktärer, bihandlingar och historiskt viktiga möten och det fladdriga fokuset gör att jag slutar bry mig strax innan dvd-spelaren visar 20 minuter. Leningrad är tunga grejer. Historiens längsta ockupation och över en miljon döda. Det finns en sann vilja att i att skildra stadens öde samtidigt som det blir uppenbart just hur svårt det är att göra ett näsan wikipedianskt uppslag över en händelse som pågick i över tre år på 110 minuter. Vill ni veta vad som egentligen pågick i Leningrad? Gå till biblioteket och läs en bok om det. Vill ni ha bra krigsfilm? Se något annat.

Titel:Leningrad
Betyg:
Format: DVD

Ytterligare en film där man istället för att ge filmen en svensk titel valt att ge den en ny engelsk titel. I original heter denna Puccini for Beginners medan den i svensk utgivning fått det töntiga namnet Triangle of Love. Men namnet symboliserar å andra sidan rätt väl vad det handlar om – triangeldrama.

Operaälskande författarinnan Allegras flickvän Samantha gör slut helt plötsligt en kväll och Allegra verkar inte fatta någonting alls om vad Samantha yrar om när hon säger att Allegra är livrädd för fasta långvariga förbindelser. Allegra dras till problematiska förhållanden men har ändå några ex som vänner. På en fest träffar Allegra Philip och helt oväntat faller hon, den urlesbiska kvinnan, för en man och de tillbringar natten ihop. Dagen efter springer hon ihop med Grace på en biograf och de dras till varandra. Grace är kvinnan som Philip är på väg att bryta med eftersom förhållandet ha gått i stå men det vet givetvis inte Allegra någonting om. Så samtidigt som Philip lämnar Grace för Allegra träffar Allegra dem båda och har fullt sjå med sina två förhållanden men alla är lyckliga. Det är bara…Läs mer →

The Messenger heter i engelsk originaltitel Afterwords som jag nog tycker är en bättre titel på detta poetiska drama. Varför man väljer att döpa om en film till en annan engelsk titel när den släpps i Sverige är för mig  oförståeligt.

Temat i filmen är, hur underligt det än kan låta, det samma som i Saw-filmerna det handlar om att ta vara på livet och uppskatta det man har.

Precis som i Saw-filmerna så gäller det att lyssna och förstå semantiken allt rullas upp i förväg om man inte låter förutfattade meningar stå i vägen. Det gör filmen både intressant men förutsägbar. Lite som att läsa en pusseldeckare där vi som läsare får ledtrådar som poliserna ännu inte har och man bara väntar på att polisen skall pussla ihop allt rätt i rättan tid. Filmen blir därmed som ett drama med thrillerinslag.  Filmen ger även lite Final Destinationvibbar ibland och inledningen på filmen är mer än dramatisk och får en verkligen att vakna till. Vissa saker lämnas oförklarade vilket kan reta mig lite och i brist på extramaterial så finns inga bortklippta scener eller untervju med regissören hur de tänkt. Synd för det hade…Läs mer →

Ibland väljer man inte själv de filmer man skall se. Ibland sitter man på en buss mellan Umeå och Boden och en film visas. Detta hände mig i helgen och filmen var Jag har älskat dig så länge, en film jag aldrig själv hade valt men som ändå berörde mig och fick mig att lägga ifrån mig min bok som jag hade tänkt läsa.

Filmen handlar om en kvinna, Juliette som kommer till sin syster Léa efter att de varit frånskilda i 15 år. Léa har fått höra av sina föräldrar att hon skall glömma sin syster, det hon gjort är oförlåtligt. Vi som åskådare vet inte heller vad som hänt från början utan sakta sakta rullas historien upp i denna långsamma franska film. Léa tar med sig systern hem till den lilla byn där hon bor med sin man och två barn. Juliette har svårt med relationer, att knyta an till andra men sakta sakta tinar hon upp. Mycket tack vare den polisman hon träffar varannan vecka men hon kämpar också med sin hemlighet, det finns många som är nyfikna socialtanten, tilltänkta arbetsgivare, Léas barn och familjens…Läs mer →

Året är 1982 och i en värld luktsuddisar, skoluniformeroch The Cure har First Blood (som den första Rambo filmen faktiskt heter) premiär. Den strängt kristet uppfostrade Will (Bill Millner) bildar en ohelig allians med översittaren Lee Carter (Will Poulter) i ett försök att spela in filmen”Son of Rambow”, inspirerad av den nämnda förlagan.  Det blir ett projekt som kommer inverka både i de unga pojkarnas trassliga familjerelationer såväl som i skollivet överskuggat av en ny fransk utbytesstudent.

 Son of Rambow är så mycket en film om film som det kan bli. Genom Wills naiva ögon skildras fantasin filmen kan hjälpa till att forma och de animerande sekvenserna som illustrerar bilderna i hans huvud är ögongodis av exklusiv sort. Men lika mycket bubblar handlingen av en slags meta-aspekt av barnslig berättarglädje där pojkarnas film känns mycket som en reflexion på det sätt regissören Garth Jennings gör sin film; full av infall och men också med en lätt eftertänksamhet.

Det hela blir både gripande och roligt. Lee Carter som ständigt måste passa upp sin bittra storebror när hans mamma flytt till Spanien men som aldrig låter honom vara något annat än hans största förebild och Wills religiösa mors avvägning i hur hon ska uppfostra en son som hittat sin egen frälsning…Läs mer →

Som ett fan av Spike Lee (mannen bakom filmer som Do the right thing, Inside Man och senast Miracle at St. Anna) misstror jag ju inte helt en film vars enda omdömme på omslaget är ”This film was great” signerat just den nämnde regissören. Fast jag misstror i och för sig inte min bästa polare heller och han tycker allt med Hugh Grant är bra…

Gospel Hill är ett drama kring rasism med en tunn thriller-botten. I den amerikanska småstaden Julia pågår en upphandling kring det svarta bostadsområdet Gospel Hill som väcker gamla minnen kring mordet på en medborgarrättskämpen Peter Malcom 40 år tidigare. Danny Glover är sonen till denna stadens hjälte som nu tappat hoppet och vägrar engagera sig till skillnad från hans fru (Angela Bassett) som gör allt för att stoppa säljandet. av marken. Julia Stiles är den nya unga vita lärarinnan som börjar dejta trägårdsmästaren Joel Herrod som faller i sin  rasistiska faders skugga. 

Man skulle likna filmen en Crash i en småstad fast med ett mer sammanhängande narrativ men som på samma viss utforskar en djupt rotad rasism. Olika aspekter och inställningar till den utforskas och vrids och vänds på och försöket känns ambitiöst och välmenande men saknar mycket av den dramatiska driv som gjorde…Läs mer →

Jag tänkte att jag i det här inlägget skulle bli er Ernst i filmrabatten och ge förslag om hur ni på allra goaste vis tar hand om er när regnet börjar slå och vinden piskar utomhus och hur ni botar all ångest mot det annalkande mörkret genom vad vi valt att kalla ”höstmys”. Så ta fram farfars gamla kofta, tänd ljus som luktar kanel, drick te eller vad ni nu själva vill göra för att komma i stämning,  och jag tipsar er om fyra feelgood-rullar som definitivt kommer värma i höst.

Ciderhusreglerna (Lasse Hallström, 1999): Är en en sån där skön film om att hitta hem. Tobey Maguire spelar Homer som växt upp på ett barnhem på den bildsköna landsbygden i Maine. Hans mentor och far har blivit Dr. Larch (Michael Caine fick en birolls-Oscar för rollen) och trots dennes protester Homer känner att han måste se mer av världen och finner både kärlek och livslektioner på ett musteri. Hallström gör en snygg balansgång mellan sentimentalitet och tunga teman som abort i film som fått mig att böla som en hungrig bebis mer än en gång. Säkert mycket tack vare Rachel Portmans ljuva musik.

Format: DVD

…Läs mer →