Etikettarkiv: Komedi

Januarimorgon -10, framför datorn. Med halvslutna ögonlock och uppenbart ointresse konstaterar jag att ännu en svensk komediserie har tv-premiär i helgen. Förhoppningarna är stora, tittarna förväntat många. Jag skummar rollistan. Bra stall med skådisar skulle den förvisso ha; Rheborg, Bornebusch, Herngren och Skäringer. Dock är det svårt att tagga till när ovan nämnda aktriser och aktörer figurerar i princip överallt just nu. Med andra ord; jag tittar inte.
Men det gör alla andra.Och så där lagom tjurigt sent kryper jag till korset, medan jag muttrar någonting ohörbart om svensk igenkänningshumor till dödsdagen och “det där förbannade Killing-gänget”.

Jag ser hela boxen i ett svep, hela säsong ett sväljer jag, och när den är slut är jag faktiskt rätt slut också. Mitt leende har under tiden stelnat så många gånger att jag glömt att räkna, jag vet liksom inte riktigt om detta är känslan efter en komedi eller en skräckfilm, och om det i så fall är en bra grej eller inte?

Anledningen till min ambivalens är nog flera. Det är hyfsat ovanligt med komediserier som driver med lattemorsor och grillande pappor, deras hetsande och tillkortakommanden. Oftare ser vi…Läs mer →

Jag skall inte se svenska komedier, det funkar inte. Jag måste ha en skämskudde och öronproppar. Jag klarar bara inte av när det skall ljugas, döljas och hållas saker hemliga. Så att se Farsan blev precis så där jobbig som jag anade. Såg filmen med hela familjen och ungarna garvade likaså sambon så det är väl jag som är felkonfigurerad.

Filmen kretsar kring personalen på Jörgens Cykel och deras närmaste. Först och främst har vi Jörgen själv, en mjukisman som är lite väl mjuk, han blir rent ut sagt riktigt töntig fast jag gillar att han bär cykelhjälm. Saken blir inte bättre av att hans mamma jobbar på firman och daltar med honom.  Jörgen tror att hans fru vill ha honom lite hårdare, med tatuering och allt. Det blir inte riktigt som han hade tänkt sig.

Aziz (aka Farsan) sätter Jörgen i ”hård-man-skola”, visar hur han skall tuffa till sig lite och våga sätta ner foten. Aziz är liksom man ut i fingerspetsarna och vet precis hur en man skall vara mellanöstern-style. Azizs fru dog för många år sedan och nu börjar det bli dags att hitta en ny kvinna men Aziz verkar inte ha uppdaterat…Läs mer →

Woody Allen. Denna genialiska lilla kuf. Eller?
Jag hyser en sån hatkärlek till mannen att det ibland känns som att vi har en stormig kärleksaffär bakom ryggen på hans adoptivdotterfru.
Woody är en av de regissörer som samlat på sig ett pärlband av bokstavstroende fantaster, allt som oftast på grund av hans sinne för träffsäkra dialoger och neurotiska monologer.
Jag skulle inte säga att jag är en av dem, men däremot blev jag förvånad över hur onyanserat berättad filmen är.

I jämförelse med Annie Hall (1977) eller Match point (2005), som båda känns hyfsat moderna i sina karaktärsporträtt, är Whatever works en enda stor genuskatastrof. Huvudkaraktären, Boris (Larry David), är en bitter, oattraktiv gammal gubbe med extremt höga tankar om sitt eget intellekt. Genom att vara dryg, otrevlig och ha mycket ångest lyckas han fånga en ung, vacker, så kallad dum blondins hjärta (Melody, spelad av Evan Rachel Wood). Melody flyttar in hos Boris och tar hand om hans tvätt och hans liggsår, alltjämt medan det stora geniet går runt och gruffar.

Jag vet inte…Läs mer →

Bromance är ett rätt sent myntat ord för kärleken mellan två heterosexuella män. Det har kommit att användas för en rad amerikanska komedier där mäns vänskap verkar vara svaret på allt, en genre förädlad i The House of Apatow och komedier som Superbad och nyligen recenserade Funny People. I love you, man är antagligen bara genom sin titel den ultimata bromance-filmen.

Paul Rudd spelar Peter Klaven, en mäklare med allt utom manliga vänner vilket blir uppenbart när han saknar en best-man inför sitt stundande bröllop. Efter ett gäng misslyckade man-dates gör alfahanen Sydney (Jason Siegel från bl.a. How I Met Your Mother) entré och introducerar Peter för en värld av luft-bas och lektioner i manlighet. Men vart slutar en vänskap och börjar ett förhållande?

Rudd levererar med större säkerhet än den svenska postgången och förverkligar en inkomplett man vars tillkortakommanden visar sig med allt större glädje. Som hur han aldrig kan härma en accent eller vars ständiga förhållanden aldrig verkat ha låtit honom hålla sig ajour med tidens uttryck.
Siegels Sydney å andra sidan blir en slags sympatisk manschauvinist och balanserar ett eventuellt obehag med den typ av ursäktande charm du bara hittar hos…Läs mer →

Räck upp handen om ni känner igen konceptet omaka polispar som jobbar tillsammans. Stött och blött i en lång rad av Amerikansk actionfilmer så är det en genre som med en trött suck säger ”I’m too old for this shit” och när parodierna redan kommit och gått så är det väl dags för en hyllning, nej, förlåt…homage.
Den amerikanska buddy-filmen föddes nångonstans med Dödligt Vapen och blomstrade under åttiotalet. När Kevin Smith, som börjat gå allt längre ifrån den indie-bakgrund där han faktiskt gjorde bra filmer som Clerks och Chasing Amy, tar sin an sin första film där han inte skrivit manus själv hämtar han mycket från den gamla skolan. Syntig musik, småskaliga actionscener och ett evigt schabblande. Och skitsnack mellan två killar är Smiths hemma-arena, man kanske till och med skulle kalla honom mästaren av det även om det blir tydligt att han skriver det bättre själv (karln har för fasen en podcast där det enda han gör är att pratar om ingenting med sin vän och producent Scott Mosier i timmar)

Värre är det när det ska bli action, det blir tydligt att Smith är…Läs mer →

Jag kanske är partisk när jag skriver den här recensionen. Det är svårt att inte bli lokalpatriotisk över en film som Smala Sussie, som står upp och ut och förärar Värmland med en riktig kultklassiker. Den har blivit ihågkommen för musiken, replikerna och de skruvade karaktärerna med en självklar spotlight på Pölsa – mannen som flydde in i filmens värld, monumentalt byggd som ett rödvit-stuga i våra hjärtan av Björn Starrin. Men i en liten sjö med en anka i lyser också en tragisk historia som förtjänar ett större erkännande.

Det är lätt att glömma, vilket säkert varit tanken hos Ulf Malmros, att bland de bisarra anekdoterna kring karaktärernas historia rymmer sig en berättelse djupt rotad i en förståelse kring de samhällen där Smala Sussie kan ha bott i verkligheten. Där byar dör ut när bruken stannar och de som blir kvar är de unga som hålls fast av djupt rotad tradition av att aldrig ta sig därifrån. Huvudkaraktären Erik är undantaget som flyr till Stockholm efter att den lokala biografen inte kunnat visa klart Pulp Fiction. I och med det lämnar han sin syster Sussie (en brilljant Tuva Novotny) åt sitt öde och när han tvingas tillbaka efter att hon försvunnit…Läs mer →

Alla människor dör. Även komiker, frågan är bara om dom har dom roligare på vägen dit? I vad han säkert om ett par år vill kalla sitt mästerverk – en bejakande komedi om de personliga uppgörelserna vi alla kan komma att behöva göra och humorn båda som en livssyn och som ett yrke, gör Judd Apatow ännu en komedi om grabbar som vill ligga, snackar kön och kallar varandra för tjockisar.

Judd Apatow blir tyngre och tyngre på samma vis som han gör filmer som blir längre och längre. I hans senaste film som regissör efter Knocked Up, en film om faderskap (att säga att den handlade något om moderskap vore att ta i), så går han i Funn People på mans uppgörelse med döden och ensamhet.
Ta det lugnt, han går inte och blir Bergman (mig veterligen var Bergmans humor kring kön och pruttar ganska begränsad). Adam Sandler spelar Hollywood-komikern George Simmons, eller sig själv - det spelar gentligen ingen roll, som får reda på att han är döende. På det är han redan en bitter, ensam, nedbruten man – en gråtande clown om man så vill. För att bota sin ensamhet tar han stå-upp-wannabeen Ira (Apatow-musan Seth Rogen) till sin assistent. Den enas…Läs mer →

Vad är det med Amerikanska mäns vuxenkris och prostitution? Ämnet skulle säkert kunna ligga till grund för en ny uppsats i min filmvetenskapliga karriär, för det finns fler exempel än det här: Girl Next Door, Risky Business, vi kan nog räkna in Pretty Woman också, och nu American Summer, eller Pool Boys som originaltiteln lyder.

Alex är en toppstudent som snart ska börja på Harvard men mister sin praktikplats och tvingas ta hjälp av sin kusin Roger som han tror är verksam inom ett framgångsrikt hydraulikföretag men som visar jobba med att rensa pooler i Beverley Hills. Snart inser de båda att det finns mer pengar på att öppna bordell i en av de tomma villorna. Genom detta inser unge Alex inser värdet av att bryta mot regler och leva för sin egen skull och Hollywood införlivar än en gång idén om den lyckliga horan.

Om vi inte ska politisera den här filmen utan försöka se till dess tveksamma kvalitéer så kan man ju i alla fall säga att filmen överträffar omslaget som försökt lansera den som nån crazy-komedi i stil men den inte för länge sen recenserade Road Trip: Beer Pong. Även om den inte suger riktigt så mycket som…Läs mer →

Adam McKay är mannen bakom den redan klassiska Anchorman, inte lika klassiska Talladega Nights och på gränsen till bortglömda Stepbrothers. Nu levererar McKay en ny film tillsammans med sin musa Will Ferrel som har haft huvudrolls-credits i alla de nämda filmerna: The Other Guys med premiär senare i år. Bredvid sig har Ferrel bland annat Mark Wahlberg som fått visa sig lustig i bland annat I Heart Huckabees. Filmen i sig är en action-komedi om två kontorssnutar som får chansen att börja spela i de högre ligorna av polisarbete men självklart blir vägen dit allt annat en obesegrad vinnar-svit. I en hyfsat stjärnbeströdd skådespelarlista ser vi också Eva Mendes, Samuel L Jacksson och Dwayne Johnson. 

Kolla in trailern och säg vad ni tycker, blir den något skoj?

Beer pong är ett öl-spel som går ut på att man ska pricka muggar fyllda med öl med en pingisboll. Tydligen är det omåttligt populärt i U.S.A och även om jag när som helst skulle skriva under på att vi borde byta varenda snapsvisa med ett parti beer pong istället så tvekar jag förstås på om man kan göra en hel film om det.
Det kan man förstås inte, och det har nog inte heller varit meningen. Snarare gör titeln sitt bästa för att åka räkmacka på två välkända populärkulturella fenomen. Filmen Road Trip som kom 2000 var en småkul bagatell i sköljvattnet efter American Pie-filmerna. Precis som det varumärket nu återanvänds i oändliga uppföljare där Eugen Levy och kåta grabbar tycks vara den enda gemensamma nämnaren med originalen så är det ungefär samma sak här.
Andy har nyss börjat collage och är en helyllekille med en helylle flickvän och ett gäng polare som ska framstå som ”sköööööna”. Deras mål är att ta sig till de nationella Beer Pong-mästerskapen där inte bara möjlig ära och berömmelse finns utan även Andys gamla sommarflirt som nu är modell.
Alltså, det är egentligen idé att försöka ge den här…Läs mer →