Etikettarkiv: Komedi

Jag har sett Drag Me to Hell två gånger nu med olika sällskap. I första sällskapet satt jag och skräckfilmspolaren och garvade en hel del till filmen. Det var roliga effekter och inte direkt skrämmande fär två luttrade skräckfilmsfanatiker medan kompisen som inte ser på skräck i vanliga fall fick en kudde att gömma sig bakom. ”Men åh varför ser jag på sånt här, åh nej mu kommer det hända något, åh vad jobbigt det är….” lät det från bakom kudden. Vi andra två skrattade ännu mer. För det här är en skräckfilm med en skön form av humor, Sam Raimi måste ha haft roligt när han gjorde filmen. Andra gången jag såg filmen var tillsammans med sambon och jag visste precis vad som skulle hända men ändå hoppade jag till. Hur kunde något bli mer skrämmande av att jag visste. Mysko men det var kul att få lite adrenalinrushar.

Filmen handlar om Samantha som arbetat på en bank. Hon vill hemskt gärna gå vidare i karriären på banken och för det krävs att hon visar lite framåtanda och beslutsamhet, annars går jobbet till den äckliga fjäskande nya killen. Samantha bestämmer…Läs mer →

Av den tillfälliga biorepertoaren att dömma kommer antagligen jorden gå under på två sätt;  hela jorden brakar ihop och förstörs (som i Roland Emmerichs bioaktuella 2012) eller så blir folk galna och börjar käka varann som i Zombieland. Jag vågar säga att dom som har roligast medan det händer är personerna i den senare. Huvudkaraktären är Columbus (4:e regeln i Zombieland är att ha några förbindelser, därav inga riktiga namn) som spelas av Jesse Eisenberg som antagligen kommer ha en hel karriär i skuggan av Michael Cera om inte någon utav dem plastikopererar sig och gör kirurgiska ingrepp på stämbanden för fan så lika de är.

 Columbus är världens räddaste kille lever efter noggrannt uppsatta överlevnadsregler och en irriterad mage. På väg mot ett nytt hem hittar han Tallahasse (en briljant Woody Harrelson) som ser zombiedödandet som en sport och endast är på jakt efter den sista Twinkien (google it) och det omaka paret ger sig ut på en färd mot ett ofullständigt mål. På vägen träffar de två systrar som med all befriande cynism lurar sig genom landet i jakt på ett säkert ställe, men självklart fins det aldrig cynsim nog för attt undvika en kärlekshistoria.

Filmen…Läs mer →

Två av Heliga Skogens hippaste komiker från SNL-skolan; Tina Fey (från 30 Rock  men kanske mest känd i Sverige för sina Sarah Pallin-imitationer) och Amy Poehler (Blades of Glory) möts i Baby Mama, en komedi om mödraskap. Frågan om det föder något nytt? (Trumvirvel-cymbal). Fey spelar Kate Holbrook en 37-årig karriärskvinna som enligt utsago inte fick barn, bara befordingar, men nu är så desperat efter en knodd att hon gör vad som helst. Ja, faktiskt till den gräns att hon accepterar den aura-läsande white trash-tjejen Angie (Poehler) som surrogatmamma när hon får reda på att hon är infertil.

Regisören Michael McCuller som har manusjobb på Austin Powers-filmerna på sitt CV gör här betydligt subtilare komik än säg; ALLT i Goldmember (som kanske förstås mest får tillskrivas en svanesångssjungande Mike Myers). Okej, Kate hittar Angie kissandes i handfatet när hon inte lyckats få upp den barnsäkra toan, men i övrigt ligger den stora humorn i filmen i de två skådespelerskornas perfekta tajming och kemi. Det finns också en del sköna riff på dagens företagskultur; Signourney Weaver gör en fantastiskt rolig/obehaglig biroll som chefen för surrogat-företaget (som kanske eller kanske inte tycker att oursourca mödraskapet till tredje världen är en bra idé) och  Steve Martins Barry belönar sina medarbetare…Läs mer →

Året är 1982 och i en värld luktsuddisar, skoluniformeroch The Cure har First Blood (som den första Rambo filmen faktiskt heter) premiär. Den strängt kristet uppfostrade Will (Bill Millner) bildar en ohelig allians med översittaren Lee Carter (Will Poulter) i ett försök att spela in filmen”Son of Rambow”, inspirerad av den nämnda förlagan.  Det blir ett projekt som kommer inverka både i de unga pojkarnas trassliga familjerelationer såväl som i skollivet överskuggat av en ny fransk utbytesstudent.

 Son of Rambow är så mycket en film om film som det kan bli. Genom Wills naiva ögon skildras fantasin filmen kan hjälpa till att forma och de animerande sekvenserna som illustrerar bilderna i hans huvud är ögongodis av exklusiv sort. Men lika mycket bubblar handlingen av en slags meta-aspekt av barnslig berättarglädje där pojkarnas film känns mycket som en reflexion på det sätt regissören Garth Jennings gör sin film; full av infall och men också med en lätt eftertänksamhet.

Det hela blir både gripande och roligt. Lee Carter som ständigt måste passa upp sin bittra storebror när hans mamma flytt till Spanien men som aldrig låter honom vara något annat än hans största förebild och Wills religiösa mors avvägning i hur hon ska uppfostra en son som hittat sin egen frälsning…Läs mer →

Sean William Scott spelar samma råbarkade kvinnotjusare han gjort sedan Stifler kom på sin mamma med Shitbreaker i American Pie och Paul Rudd gör ännu en man som blivit missnöjd med sitt liv och hej, jag har inga problem med det alls. Tvärtom är Role Models något av det roligaste jag sett i år och i vågen av nya Amerikanska komedier om män i kris så reser sig den här över mängden.

Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) är två killar i 30-års åldern som försörjer sig på att promota energidryck i skolor. Wheeler njuter av sitt hjärndöda jobb i Minotaur-kostym medan Danny är långt mer cynisk och trött på livet till den gräns att hans flickvän gör slut. Danny flippar vilket leder till ett val mellan fängelse och samhällstjänst hos Sturdy Wings – ett mentorsprogram för ungdomar, för de båda. Valet faller på det senare och Danny får den cape-bärande lajvaren Augie (allas våran Christopher ”McLovin” Mintz-Plasse från Superbad) och Wheeler den obscenitets-spottande Ronnie (Bobb’e J Thompson) att motvilligt ta under sina vingar. Det hela leder förstås till en historia om förändring och vänskap.

Ja, Role Models är en komedi av det lättare slaget, följer…Läs mer →

Eftersom jag gillar skräckfilm så ville barnen också se på skräck men det finns ju inte direkt gott om snälla spännande filmer som passar en 7-åring och en 8-åring. Men så ramlade vi över Monster House som verkade vara precis det (fast den var från 11 när den gick på bio). Mina barn såg den första gången ensamma, de fick hojta om det blev för läskigt men de kom istället springande då och då för att berätta något roligt som hänt i filmen. För det är rätt mycket komik i den också. På det hela påminner den en del om Torkel i knipa som jag recenserade för ett tag sedan men den här är betydligt barnvänligare. Lilleman berättade dock att han hade tyckt det var lite läskigt emellanåt också men han är mammas pojk ”mamma det var lite läskigt men det var härligt att bli rädd”. Nu var det tredje gången barnen såg sen och vi vuxna såg den för första gången.

I Monster house möter vi några barn som står precis till brytet till tonåring, tiden…Läs mer →

Marcos har redan recenserat Mamma Mia! The Movie här en gång men det hindrade inte mig från att beställa och se den. Han gav den en 4:a, så högt kommer jag inte att gå.

Jag gillar filmer med musik i så som En värsting till syster, The Sound of Music, och Moulin Rouge! och jag har Sweeney Todd liggande och väntar på mig i hyllan här hemma och Dirty Dancing och Flashdance, som förvisso är dans och inte sång, är gamla barndomsfavoriter.

Men jag har aldrig varit något stort Abba-fan snarare tvärt om så att se en musikalfilm baserad på Abbamusik var en vild chansning.

I musikaler brukar man normalt skriva en berättelse och sen sätter man musik till den som passar, men här fanns ju musiken redan och det gällde att skriva en berättelse där man kunde väva in ett visst antal Abbalåtar. Filmen…Läs mer →

Ibland önskar jag att jag hade lite mer koll. Ordet Monsters fick mig att koppla till Monsters Inc. och jag tog på något sätt för givet att denna var en uppföljare till klassikern från 2001 om de störtsköna monstren. Men det var ju Pixar som gjorde Monsters Inc. och denna kommer från Dreamworks. Här är en fin bild som sammanfattar skillnaden mellan Pixar och Dreamworks.

Filmen är väldigt snyggt animerad, påminner ganska mycket om bra renderade TV-spel men en snygg yta ger inte en bra film. De flesta grejerna man garvar åt avverkar de i trailern, så det hade nästan räckt med att se den.

Filmen handlar om unga brunetten Susan Murphy som är i stånd med att gifta sig med väderpresentatören Derek Dietl. Derek är karriärist och Susan är hans stora supporter i karriären, de drömmer om att bli stationerade utomlands. De skall ”öva” genom att åka på bröllopsresa till Paris. Planer som Derek tycker går utmärkt att ändra på en stund innan bröllopet.  Derek lämnar henne utomhus en halvtimme innan ceremonin och då händer katastrofen, en meteroid gjord av quantonium ramlar…Läs mer →

Jean-Claude jobbar som utmätningsman. Han är 50 år, fårad, gråhårig och halvkal på huvudet. Hur sexigt låter inte det?

Han lever ensam och spenderar en stund varje helg hos sin åldrige surkål till far, vars specialitet är att göra sig ovän med alla. Jean-Claudes hälsa är vacklande och hans doktor uppmanar honom att börja motionera. Han får då idén att gå en tangokurs på stället mitt emot hans kontor. Ett beslut som kommer att ruska om hans inrutade liv rejält.

Jag gillar det här. Det är lågmäld komik på hög nivå blandad med subtil tragik. Jag kommer osökt att tänka på filmen Lost in Translation. Här är inte kommunikationsproblemen kopplade till kulturella skillnader utan helt till känslomässiga spärrar av olika slag. Fadern som inte kan förmå sig att tala om hur mycket han egentligen älskar och beundrar sin son. Sonen som inte lyckas berätta för sin far att han inte vill jobba som utmätningsman utan vill bli florist eller något i den stilen. Och den förlovade kvinnan som inför sitt förestående giftermål inte kan konfrontera sin partner om de relationsproblem hon upplever att hon och hennes tilltänkta man lider av. Bara för…Läs mer →

Vissa människor är för korkade för sitt eget bästa.

Burn After Readings tagline ”Intelligence is relative” är mycket passande. Vi får följa en mängd oerhört korkade människor vars liv binds samman av sex och en CD-skiva med delar av en fd CIA-agents memoarer på.

Flera av rollerna är specialskrivna för skådespelarna och det märks för de kommer till sin rätt här och spelar sina korkade roller väldigt bra.

Brad Pitt spelar den veke och otroligt virrige personliga tränaren Chad (som DN säger i sin recension, han skulle nog kunna gå vilse på en trappmaskin), John Malkovich passar utmärkt som den ständigt fulla CIA-agenten Cox som nästan bara har en replik som han upprepar ofta ”Fuck” men jag skrattar lika mycket varje gång, vilket mimspel, han är bara för skön. George Clooney spelar givetvis casanovan Harry som varken är trogen mot frun eller älskarinnan. Tilda Swinton är bra som isdrottningen som försöker tina upp lite i Harrys famn då och då där även Linda spelad av Frances McDormand får komma till (nä inga trekanter, de är i famnen vid olika tillfällen). Linda som hatar sig själv men är…Läs mer →