Etikettarkiv: Skräck

Vi kommer aldrig få en ny Exorcisten men exorcism-filmerna fortsätter komma. De kommer från ett USA där religion står mot forskning och förklaringarna av det oförklarliga står mot varandra i olika läger. The Last Exorcism gör först ett roande angrepp på den kristna förkunnelse-fanatismen men glider bort både från sin ursprungliga välvilja och det valda dokumentära greppet.

Cotton Marcus (Patric Fabian) är en pastor som trots en religiös övertygelse också ser människans vilja att tro på det det övernaturliga och exorcismen som en verkbar placebo-effekt för besatta han besöker. Ett dokumentär team på tre personer följer honom till vad som verkar vara ännu ett rutinuppdrag men hos den lilla isolerade familjen där den 14 åriga dottern Nell (Ashely Bell) har mer än pubertala problem händer saker som får honom att tvivla åt båda på sina principer.

The Last Exorcism med Hostel-regisören Eli Roth som producent är, för att vara en Amerikansk mainstream-skräckfilm anno 2011 förvånansvärt återhållsam. I tradition av en besatt Selma Blair från 1976 förväntar man sig när kungen av tortyr-porr står bakom ännu en växel av kaskadspyor, obsceniteter ur flickmunnar och anatomiska chockeffekter. Men återhållsamheten börjar fyllas av…Läs mer →

Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med så jag såg fram emot att få se Psalm 21. En film med religion som tema med inslag av övernaturlighet låter ju som en bra grund för att få bli skrämd. Och med tanke på att Per Ragnar gjorde en strålande insats i Låt den rätte komma in, hade denna ju potential på skådespelarsidan i alla fall men tyvärr kommer filmen inte ens i närheten av Låt den rätte komma in.

(Läs mer…)

Sorry fantastiska Jon-kollega, men jag känner mig tvungen. Skarpt, lätt cyniskt och väldigt intressant skrivet om Darren Aronofskys nya bebis., uppfriskande med någon som inte sjunger med i lovsången, MEN – jag håller inte alls med. Black Swan är en fantastisk film.

Agree to disagree..? Här kommer i alla fall min syn på saken.

Inledningsvis vill jag bara säga att en subtil film med finstilta förändringar hos karaktären och små gester hit eller dit hittar ni såklart inte här, halva poängen är ju att den är utformad som en opera, eller mer – en balett, och därför fläskar den på med extra allt och skriver oss på näsan vad gäller alla karaktärers funktioner och utveckling.

Jag tänker “Carrie” av Brian De Palma från 1976 (baserad på en Stephen King-roman). Den arbetar också med övertydlighet som ett redskap istället för någonting man försöker att undvika. Från mobbad till balens drottning, från religös fundamentalism…Läs mer →

En film som på omslaget gör reklam för att den är filmad i en enda tagning och utan klippning och som säger ”Paranormal activity, Rec och Blair Witch Project vare bara början. Vågare du se slutet?” gjorde mig grovt skeptisk och ”Baserad på en verklig händelse” (någon gång på 40-talet) gjorde ju inte saken bättre. Men eftersom Atlantic Film hade varit så snäll och skickat mig filmen var jag ju tvungen att se den. Jag kan väl inte påstå att den är ett under av originalitet men jag blev heller inte besviken.

Filmen har egentligen ingen större handling att tala om. En kvinna och hennes pappa åker till ett gammalt hus på landsbygden någonstans i Uruguay. En vän till familjen äger huset och det skall renoveras för försäljning och kvinnan och hennes far skall hjälpa till med detta. Åh så unikt med ett ödehus tänker man givetvis och bland det första kvinnan gör är att ta av sig kläderna något som var svårt att inte sitta och ironisera över.

Huset verkar inte ha någon ström och fönstrena är igenspikade så att ytterst lite ljus sipprar in, allt ljus…Läs mer →

Det finns något förförande i filmer som Splice, filmer om forskare som antingen lyckats skapa eller finna något de beundrar men som sedan är något de inte kan kontrollera. Förutom den tydliga reaktionära kritiken mot den vetenskapliga världens oförsiktighet, så är det inte sällan de vill säga något om människans förmåga att naivt bli förd bakom ljuset av dess egna skapelser. Den mänskliga skräcken i dessa filmer återfinns i konflikten när  tanken om att det du satt till livet är det heligt blir ställt mot den medfödda överlevnadsinstikten.

Adrien Brody och Sarah Polley spelar forskarparet som efter att ha skapat två penislikande larver av flertalet olika dna-anlag inte står emot frestelsen att testa nästa steg – att blanda in den mänskliga genpolen. Reslutatet är Dren - en nästan mänsklig varelse som växer snabbare än någon av de kunnat ana och vars mänskliga egenskaper förvånar och förleder dem båda. 

Filmens behållning är just den tid den använder för att låta oss förföras av Dren - en skapelse som går från gullig till vacker men med en ständigt närvarande farlig djurisk natur som förkroppsligar det förklarade temat. Brody och Polleys karaktärer går båda igenom stadier inför det allt mer, både fysiskt…Läs mer →

2003 och 2005 släpptes 2 kortfilmer som fanns på youtube. Helt galna historier om hur man fångade en tomte och hur man hanskades med tomtar. Jag som är aningen julhatande tokälskade dessa filmer och fick idag höra att det kommit en långfilm. Det hade gått mig helt förbi. Så tack @pelles på Twitter som uppmärksammade mig efter att ha sett den på Stockholms filmfestival.

Kortfilmerna har en skön blandning mellan skräck och humor och om långfilmen ger mig lika trevlig känsla i magen som kortfilmerna ja då är det en ”måste-se-film”.

Här kan du se kortfilmerna.

Rare Exports Inc.

Rare Exports: The Official Safety Instructions

Trailer för den nya långfilmen Rare Exports: A Christmas Tale

Filmens internationella webbsida hittar ni här. Tyvärr har jag inte hittat något premiärdaturm för Sverige ännu men om någon av er läsare vet hojta till i kommentarerna så lägger jag till det.

Behöver du lite annan skräck lagom till julen så finns ju Santa’s Slay, Don’t Open Till Christmas, Silent Night, Deadly Night och Christmas Evil.

Fyra sammanvävda skräckhistorier tar sig plats i en stad under Halloween. En flicka utklädd till rödluvan letar efter någon att dela sin Halloween med och hittar fel man, några barn undersöker legenden om en försvunnen skollbuss, en familjefar faller in i rollen som seriemördare och någon gillar inte att man bryter mot Halloweens regler. Som en helgjuten skräcknovell-samling av typen du plöjde som 12-åring.
Regissören Michael Dougherty har hjälpt producenten till Trick ’r Treat, ingen mindre än Bryan Singer, med ett gäng gedigna skrivinsatser som X-Men 2 och visst är det intressant med en slags skräckfilm-multiplot. Långt ifrån allt skrämmer brallorna av en, men filmen är gjort med gott mod och typen av distanserad respekt för skräckgenren som man ser när Sam Raimi lägger manken till. Hoppandes fram i tiden med de olika historiernas karaktärer i bakgrunden blir filmen ett kusligt pussel som garanterat underhåller.

Titel:Trick ‘r Treat
Betyg:
Format: DVD

När Kaviar byter förpackning byter man sällan ut innehållet, det är samma gamla hederliga kaviar. När en film, i det här fallet en skräckfilm, hittar en hyfsat ny fräsch form som hoppas jag nånstanstans tvärtom – att man ska uppdatera innehållet också. Det gör man inte, skräckfilm är alltså inte som kaviar – den mår bra av att förnyas alltigenom.

Om jag inte tappat bort er vid märkliga liknelser så förklarar jag vidare vad jag menar här. Home Movie är tyvärr en just så ordinär historia att det blir tråkigt. Det handlar om en familj med två 10-åriga tvillingar som uppför sig ungefär som psykade barn i filmer alltid gör – är ovanlig tysta, dyker upp bakom sina föräldrar utan att märkas och dödar djur på skoj. Föräldrarna är märkligt naiva inför det faktum att deras barn hunnit bli tio år och fortfarande visar uppenbara tecken på personlighetsstörningar, vilket inte blir mindre märkligt av att modern är psykolog. 

Roligare är alltså formen när man berättar filmen genom vad som ska ses som vanliga hemmavideofilmer. Tyvärr vågar inte regissören tillika manusförfattaren Christopher Denham ändra mycket mer än just estektiken som handkameran för med dig och illusionen bryts alltför ofta av voice-overs som vittnar om efterredigering. Denham försöker i…Läs mer →

Pontypool var en av de mer omtalade skräckfilmerna från förra året, till stor del för en smått genialisk grundidé – ett virus gör folk galna och smittar via det engelska språket. Brilljant. Men Pontypools förtjänst ligger inte bara premissen utan även konceptet, att hålla skräcken tight och klaustrofobisk.

Hela filmen utspelar sig på en radiostation, där man under morgonprogrammet börjar få in allt märkligare rapporter utifrån. Människor börjar i horder röra sig och upprepa fraser, och vi vet inte mer än öronen inne på stationen. Det nya nyhetsankaret Grant Mazzy (Stephen McHattie) undrar om allt är ett skämt men när attacker om våld börjar komma in ligger inte paniken långt borta för de tre medlemmarna i radioteamet. Den nervösa stämningen skapas skickligt till en början genom det audiotiva, i telefonsamtal som blir deras enda kontakt med omvärlden  och med samma spänningen sitter vi och lyssnar. Pontypool undviker billiga skrämseleffekter och förlitar sig på närbildernas kraft och en stundvis skickligt skildrad ovisshet välreflekterad hos skådespelarna. Mot  slutändan tappar filmen greppet genom att vilja förklara allt för mycket och slarvar bort den krypande spänningen med, vad karaktärerna just inte borde göra, prata och bygger upp mot en final…Läs mer →

Månguden är en klassisk TV-film från 1988 som jag fick av Atlantic film för recension. Den var säkerligen skitläskig när den gick då men idag skrämmer den inte speciellt mycket. Har sett att många frågat efter denna kultfilm och letat efter den, de blir säkerligen glada att den äntligen kommit men jag sitter mest och fnissar åt de Varuhuset-lika skådespelarinsatserna och dåliga replikerna.

Någon mördar familjer i Stockholm och polisen fattar ingenting. Då lämnas en amatörfilm in för framkallning och man får se ett av morden. Förövaren bär en underlig mask för ansiktet. Mordutredare Vinge får något att gå efter. Vad symboliserar den där masken och vem finns där bakom? Det blir lika mycket jakt på biblioteket och på Etnografiska museet som på stadens gator. Vi här hemma bara ”Men varför googlar han inte?”

Vi får följa med på förhör och när poliserna spanar. Men det händer ingenting, det är så segt att jag höll på att somna flera gånger. Man hade försökt få det att framstå som varenda karaktär i filmen var mystisk om potentiell mördare, det blev bara för mycket.

Möjligtvis kan man se den av nostalgiskäl men som skräck…Läs mer →