Etikettarkiv: Thriller

Det finns något förförande i filmer som Splice, filmer om forskare som antingen lyckats skapa eller finna något de beundrar men som sedan är något de inte kan kontrollera. Förutom den tydliga reaktionära kritiken mot den vetenskapliga världens oförsiktighet, så är det inte sällan de vill säga något om människans förmåga att naivt bli förd bakom ljuset av dess egna skapelser. Den mänskliga skräcken i dessa filmer återfinns i konflikten när  tanken om att det du satt till livet är det heligt blir ställt mot den medfödda överlevnadsinstikten.

Adrien Brody och Sarah Polley spelar forskarparet som efter att ha skapat två penislikande larver av flertalet olika dna-anlag inte står emot frestelsen att testa nästa steg – att blanda in den mänskliga genpolen. Reslutatet är Dren - en nästan mänsklig varelse som växer snabbare än någon av de kunnat ana och vars mänskliga egenskaper förvånar och förleder dem båda. 

Filmens behållning är just den tid den använder för att låta oss förföras av Dren - en skapelse som går från gullig till vacker men med en ständigt närvarande farlig djurisk natur som förkroppsligar det förklarade temat. Brody och Polleys karaktärer går båda igenom stadier inför det allt mer, både fysiskt…Läs mer →

Det går ett spöke genom Hollywood, den konservativa dödsstrafförespråkarens spöke. Hämnd-filmer är ingen nyhet. Dirty Harry’s blev en symbol för de hårda tagen under Reagan-eran, en överlöpare som såg få möjligheter att lösa konflikter utan att blanda in sin ’44 Magnum. När Saw-filmerna idag leverar ett pardoxalt pro-lifemeddelande med sågklingor mot strupen känns Law Abiding Citizen som filmen som försöker legitimera argumenten bortanför en självreflekterande skräckvärld.Gerard Butler ser sin fru och dotter bli dödade av två inbrottstjuvar. Jamie Foxx är åklagaren som köpslår om en fällande dom för att det är bättre med ”lite rättvisa än ingen alls”. Tio år senare, när en tjuvarna skall avrättas, går nånting fel och hans lidande blir större är väntat. Det är början på en plan satt i verket för att visa poängen att mördare ska dö, och alla andra som är iblandande ska också dö och dö och dö.

Butlers galenskap och geni känns aldrig genuint och Foxx cyniske advokat blir i slutändan inte speciellt mycket mer sympatisk. Kanske trodde de inte själva på de roller de fick spela? Kanske blev den uppvisade ambivalensen för karaktärerna lika tydlig för dem som för oss tittare? Ska vi hålla på en man vars hämdbegär sträcker sig till tortyr och ett extremt tänjande av vem kan räknas som…Läs mer →

Att få se Renée Zellweger i en rysare var lite oväntat men hon gör sin roll utomordentligt bra. Filmen behandlar ont och gott på ett klassiskt rysarmanér. Men jag tycker det går lite över styr, det blir lite för mycket, tillslut skrattar jag bara.

Vi får träffa Emily (Renée Zellweger) en engagerad socialarbetare som vill barnens bästa, som dagligen arbetar med att försöka hjälpa trasiga familjer. Hon har 38 öppna fall på sitt skrivbord och när chefen kommer kommer med ett 39:e fall suckar hon uppgivet och tar emot. Ett fall hon kommer att ångra att hon engagerar sig i. För engagerad blir hon, så till den milda grad att hon känner sig nödgad att ta emot barnet i sitt eget hem under en utredning. Det var inte så smart kan man väl lugnt säga.

En ond kraft släpps loss och Emily får stora problem att värja sig. Men jag tappar intresset efter lite mer än halva filmen, det blir så mycket upprepningar och löjliga händelser att jag inte ens lockas att se extramaterialet. Borttagna scener borde jag kanske se, kanske finns nyckeln till filmen där. Min sambo däremot tyckte den var…Läs mer →

Om Michael Gondry och Christopher Nolan någon gång skulle fått ett filmiskt kärleksbarn skulle det heta Inception. Gondrys gener av dröm- och medvetandetematik från filmer som Eternal sunshine on a spotless mind och The science of sleep har med explosionsartat kraft befruktat Nolans ägg av djupsinnat psykologiskt drama och Mensa-värdig action. Resultatet som kom fram är den smartaste ungen i thriller-skolan på länge.

Det hela är egentligen en enkel heist-historia med den inte så lilla twisten att den utspelar sig i människors medvetanden. Leonardo Di Caprio spelar Cobb, en man vars förmåga att skapa och tränga in i drömmar både gett honom en karriär och raserat hans liv, i en sista stött har nu chansen att vinna tillbaka det han har varit tvungen att lämna.
Det är det komplexa ramverk för hur drömmandet skulle fungera som filmens förtjänster ligger. Medvetandet blir inte bara en spektakulär arena för fantastiska bilder (en stad som läggs på en stad) utan för ger utrymme för ett skickligt skapat spel i psykets mörkaste hörn. Metaforerna för Cobbs undanträngda minnen får liv och skapar utan pretantioner en gåta som blir minst lika spännande som frågan om det slutgiltiga uppdraget kommer lyckas.…Läs mer →

I dagarna kommer stjärnorna från fenomenet Twilight hit till huvudstan. Jag är osäker på om Robert Pattisson är med. Kanske förstår man om han vill tona ner sin roll som flickidol efter att det släpps en såhär hutlös hyllning till honom – bara titeln liksom, ”Robsessed”. Det finns skönare sätt att bli en ikon på.

Den här boxen består av en 70 minuter lång dokumentär i samma stil som det som aldrig slutar gå på kanalen E!. Ett gäng människor som i bästa fall träffat Pattison en gång på gatan bildar en kör av uttalanden som stödjer bilden dokumetnären vill bekräfta: Pattison är ödmjuk, duktig och skitnsnygg. De personer som verkligen är av intresse till exempel de som delat rampljuset i och med genombrottet i Twilight-serien ,och inte minst Pattison själv, lyser, likt en glittrande vampyrkropp, med sin frånvaro.

Det andra vi får är den BBC-producerad tv-filmen ”Tha Haunted Airman” där Robban spelar en pilot som kommer hem från 2:a världskriget i rullstol och shock-skada. Sjukhuset blir ett fängelse och gränserna mellan verklighet och mardröm suddas sakta ut. Låter ju som det finns nåt att skådespelarmässigt bita i här, eller hur? Tyvärr kan jag riktigt medstämma i de hyllningar som kom i dokumentären. Robert Pattisson ser ungefär lika moloken ut i alla bilder, får lite panik…Läs mer →

Varför döpa om en film med en fullt fungerande engelsk titel (The Thaw) till nåt som låter som en travhäst? Inte helt relevant för sammanhanget kanske förutom att det är en av de räddningarna jag vill se för den här filmen. Det är jobbigt att ständigt bli beviken. Jag älskar ju den den här typen av historier i stil med ”nåt har varit nedfruset sedan länge, plötsligt tinas det, kaos uppstår”. Några av de bästa Arkiv X-avsnitten byggde ju på det.

Ledamt nog blir den här filmen bara en blek kopia på just ovanstående och okej, en hel del lånas från John Carpenters klassiker The Thing. En ökänd naturforskare tillika miljöaktivist har funnit något i den artiska isen och ett gäng ambitiösa ,men oj, så tråkiga/förutsägbara/uppenbara, ungdomar skickas dit för att hjälpa till. Blir någon smittad utan att säga det? Offrar någon sig för laget? Finns en tvist som inte är en tvist? Ja, det finns rätt solklara genre-checkningar att göra här och skådespelarna agerar därefter. Så vad var de andra räddningarna jag tänkte på? Eh, jo. Snyggt naturfoto. Räddar inte världen eller filmen det heller. Synd.

Titel:Artic Outbreak
Betyg:
Format: DVD

The Messenger heter i engelsk originaltitel Afterwords som jag nog tycker är en bättre titel på detta poetiska drama. Varför man väljer att döpa om en film till en annan engelsk titel när den släpps i Sverige är för mig  oförståeligt.

Temat i filmen är, hur underligt det än kan låta, det samma som i Saw-filmerna det handlar om att ta vara på livet och uppskatta det man har.

Precis som i Saw-filmerna så gäller det att lyssna och förstå semantiken allt rullas upp i förväg om man inte låter förutfattade meningar stå i vägen. Det gör filmen både intressant men förutsägbar. Lite som att läsa en pusseldeckare där vi som läsare får ledtrådar som poliserna ännu inte har och man bara väntar på att polisen skall pussla ihop allt rätt i rättan tid. Filmen blir därmed som ett drama med thrillerinslag.  Filmen ger även lite Final Destinationvibbar ibland och inledningen på filmen är mer än dramatisk och får en verkligen att vakna till. Vissa saker lämnas oförklarade vilket kan reta mig lite och i brist på extramaterial så finns inga bortklippta scener eller untervju med regissören hur de tänkt. Synd för det hade…Läs mer →

Jag har tidigare sett Män som hatar kvinnor (recension) och Flickan som lekte med elden (recension) så det var ju nästan tvunget att se Luftslottet som sprängdes också man man inte lämna en triologi efter 2 filmer. Filmen är nog helt oförstålig om man inte sett Flickan som lekte med elden för för hela berättelsen bygger på att man förstå vad som hänt där. Så det är en triologi i dess rätta bemärkelse, de hänger ihop allihop.

Precis som med de övriga filmerna har man en fördel av att ha läst böckerna, man kan fylla i där filmen saknar men samtidigt blir det lite tråkigt när man vet precis vad som händer.

Vi kastas rakt in i handlingen, Lisbeth ligger på sjukhuset och vi får några korta minnesbilder om vad som hänt innan det men inga förklaringar. Lisbeth skall åtalas för mordförsök på sin egen far och Mikael Blomqvist är säker på att hon handlat i självförsvar och riskerar hela Milleniumredaktionens liv för att bevisa Lisbeths oskuld.

Nästan hela filmen är en rätt trist  rättegång och de få actionscener som finns tappar i spänning när jag vet…Läs mer →

Flickan som lekte med elden är en mellanfilm, precis som boken var en mellanbok i trilogin om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Det är nog ingen film man går och ser fristående utan att antingen sett film ett och planerar att se film tre eller läst Milleniumtriologin. För som fristående film lär den vara obegriplig. Men som svensk thriller tycker jag den är  ok, men så har jag läst böckerna också och kan fylla på det som tappas bort.

Filmen slösar ingen tid på att introducera karaktärerna eller Millenium (även om det är med mer Millenium i denna film än i Män som hatar kvinnor). Vi förväntas förstå hur lilla omyndigförklarade Lisbeth har kunnat köpa en lägenhet för 25 miljoner, vi måste också veta att hon är en skärpt hacker för att förstå asphyxia-skärmarna som flashar förbi (fast mest använder hon ju mail). Vi får heller ingen…Läs mer →

Från andra sidan (Fragile) är en vacker film och lagom skrämmande, eller ja jag satt faktiskt och tittade mellan fingrarna emellanåt för att det var läskigt.

Calista Flockhart (Ally McBeal ni vet) spelar en sjuksköterska, Amy, som kommer till ett gammalt barnsjukhus som vikarie. Avdelningarna håller på att tömmas och allt och alla skall flyttas till ett modernt sjukhus. Men något oförklarligt händer, något från andra sidan påkallar deras uppmärksamhet och det börjar bli bråttom att reda ut varför.

Jaúme Balaguero som tidigare gjort Darkness och nu senast …Läs mer →