Etikettarkiv: zombies

Jag älskar zomiefilmer för att de är lite småläskiga men alltid komiska och den komiska ådran gör att de är tacksamma offer för att göra rena komedier på. Zombieland är en ren komedi som har plockat det absolut bästa ur zombigenren och presenterar det med en rejäl glimt i ögat.

Vi får möta ”Columbus” en nervös kille med en lika nervös mage. Analytisk som han är har han satt upp en rad med regler för att överleva en zombieattack. Risken att bli attackerad av zombies är rätt övervägande, det verkar inte finnas många icke-infekterade människor kvar i USA men vår hjälte som absolut inte vill vara hjälte (regel nummer 17) verkar klara sig rätt bra och en dag stöter han på Tallahasse som skiter i allt vad regler heter men överlever ändå. Mest för att han njuter av att döda zombies. Tallahasse har dock en svaghet Twinkiebars. Detta vedervärdiga godis får honom att nästan glömma bort att det handlar om liv och död. På något underligt vis slår dessa två ihop sig och färdas tvärs över landet mot ett lite halvsuddigt mål. På vägen träffar de på två systrar som ger…Läs mer →

Pontypool var en av de mer omtalade skräckfilmerna från förra året, till stor del för en smått genialisk grundidé – ett virus gör folk galna och smittar via det engelska språket. Brilljant. Men Pontypools förtjänst ligger inte bara premissen utan även konceptet, att hålla skräcken tight och klaustrofobisk.

Hela filmen utspelar sig på en radiostation, där man under morgonprogrammet börjar få in allt märkligare rapporter utifrån. Människor börjar i horder röra sig och upprepa fraser, och vi vet inte mer än öronen inne på stationen. Det nya nyhetsankaret Grant Mazzy (Stephen McHattie) undrar om allt är ett skämt men när attacker om våld börjar komma in ligger inte paniken långt borta för de tre medlemmarna i radioteamet. Den nervösa stämningen skapas skickligt till en början genom det audiotiva, i telefonsamtal som blir deras enda kontakt med omvärlden  och med samma spänningen sitter vi och lyssnar. Pontypool undviker billiga skrämseleffekter och förlitar sig på närbildernas kraft och en stundvis skickligt skildrad ovisshet välreflekterad hos skådespelarna. Mot  slutändan tappar filmen greppet genom att vilja förklara allt för mycket och slarvar bort den krypande spänningen med, vad karaktärerna just inte borde göra, prata och bygger upp mot en final…Läs mer →

Av den tillfälliga biorepertoaren att dömma kommer antagligen jorden gå under på två sätt;  hela jorden brakar ihop och förstörs (som i Roland Emmerichs bioaktuella 2012) eller så blir folk galna och börjar käka varann som i Zombieland. Jag vågar säga att dom som har roligast medan det händer är personerna i den senare. Huvudkaraktären är Columbus (4:e regeln i Zombieland är att ha några förbindelser, därav inga riktiga namn) som spelas av Jesse Eisenberg som antagligen kommer ha en hel karriär i skuggan av Michael Cera om inte någon utav dem plastikopererar sig och gör kirurgiska ingrepp på stämbanden för fan så lika de är.

 Columbus är världens räddaste kille lever efter noggrannt uppsatta överlevnadsregler och en irriterad mage. På väg mot ett nytt hem hittar han Tallahasse (en briljant Woody Harrelson) som ser zombiedödandet som en sport och endast är på jakt efter den sista Twinkien (google it) och det omaka paret ger sig ut på en färd mot ett ofullständigt mål. På vägen träffar de två systrar som med all befriande cynism lurar sig genom landet i jakt på ett säkert ställe, men självklart fins det aldrig cynsim nog för attt undvika en kärlekshistoria.

Filmen…Läs mer →

Blair Witch Project och Cloverfield (recenserad av Marcos här) för kameratekniken, häll i en rätt stor mängd 28 dagar senare/28 veckor senare och krydda med med lite Exorcisten och toppa med  Night of the Living Dead för själva handlingen. Och precis som Blair Witch Project ser man den som en mocumentary.

…Läs mer →